Min stora blyghet

Jag är väldigt blyg, och då kan man nästan undra sig varför en sån som jag funderar på läraryrken där du möter människor varje dag, eller för den delen står bland första-gångs-föräldrar och ska prata hur barns reflexer fungerar (trots att jag aldrig haft ett barn). Men att stå framför en grupp och berätta något som alla lyssnar på är inte alls lika läskigt som känslan att en individ inte alls kommer lyssna på dig, och som dessutom bedömmer dig på ett personligt plan.

Jag har svårt att ta mig in i grupper, eftersom jag är rädd för att verka platt i personligheten, varken rolig eller spännande att umgås med, snarare en grå mus.
 Det roliga är att när jag väl kommer in i en grupp kan jag prata jättemycket, men fortfarande lider jag utav prestationsångest, vad kommer personen tycka om mig? Är jag trevlig?

Det är jobbigt att vara såhär blyg, jag missar så många tillfällen att träffa nya människor då. Frågan är hur man kommer över blygheten

Saker jag är rädd för

Igår sträck kollade jag på Charmed, en rätt fånig serie om häxor men charmig och skön att slötitta på, där systrarna mötte en demon som skrämde ihjäl dig genom att försätta dig i din största djupaste rädsla.
 Vilket fick mig att tänka, vad är min djupaste rädsla?


Jag är rädd för mörker och skuggorna som inte syns, larm av alla dess slag, känslan av att inte ha mark under fötterna, aggressiva människor, att göra jättefel, att någon ska försöka döda mig, att någon ska försöka döda någon i min familj, att hamna i krig, bli omringad av elaka människor som har en stor lista som det står "Varför är ronja så dålig" på, att förlora någon jag älskar, bli inlåst i ett trångt utrymme, att fastna i en hiss, att hissen ska falla, att zombies ska ta över, att robotarna ska ta över, att råka bryta nacken på någon...

Listan kan nog göras längre, ibland känner jag mig som Sniff från mumintrollet, eller kanske Nasse från nalle puh. Tur att jag iaf vågar prata inför grupp och även fjanta mig inför en grupp, annars skulle det nog vara svårt att jobba med barn i framtiden

Höstkyla

Läste Underbara Claras blogg och hennes inlägg om höst och vinterrusk, och jag håller med henne. Jag blir lite piggare utav hösten, de är när solen värmer och det blåser kallt. Jag har gått ute med mössa många gånger och ska idag rusta upp så att vi kan ställa fram ljus igen.

 Jag gillar höstkvällar, och vill just ha det där regnrusket på kvällen och blåsten som gör att man bara vill krypa ner under en massa filtar och mysa bort ovädret.
 Trots detta vill jag även ha ett utomhusjobb, där jag får frysa och känslan av att värma sig inomhus efter lek och stoj i kylan. Nu är det långbyxor och mysiga stora tröjor som gäller, behöver inte tänka på kjolar förens det vankas utställning med Kastor (i december). Jag har alltid vart en vintermänniska dessutom.

Lär få en cykel efter helgen, då kan jag utforska vägen till vår närmsta 4H gård, och även vägen till motionsspåret i älvsjö. Passa på att cykla innan frosten tar över vägarna och kylan gör en förkyld.

Lite drömmande igen

När jag var liten fick jag via dagis gå upp till en litet skogsparti där vi lärde oss lite skog och lekte krig med varandra. Jag har nog alltid vart något av en skogsmulle, och att få jobba med att lära ut samtidigt som jag kan kombinera det med skogspromenader, skulle vara klart ultimat för min del.
 Jag vill vara den som går runt med barn i overaller och visa bär och konstiga grenar.

Jag vill bara bygga med kottar och känna skogsluft just nu!
 såg också att den utbildningen som matchar mycket om detta jag drömmer om hade väldigt låga intagningspoäng i höstas, det gör mitt ego större!

Sjukt

Sjuk, vilket är dumt.
 En lärare ska inte vara sjuk, det är så svårt att släppa mina grupper till andra, även om jag vet att nästan alla instruktörer är dunderbra.

 Lyssnar på musik och känner att imorgon blir det blåbär, vitlök och apelsiner som gäller. Och att inte glömma, MASSA VÄTSKA! Vatten och apelsinsaft.
 Ska vara frisk till helgen, vila kan jag göra nästa vecka.