Jag är väldigt blyg, och då kan man nästan undra sig varför en sån som jag funderar på läraryrken där du möter människor varje dag, eller för den delen står bland första-gångs-föräldrar och ska prata hur barns reflexer fungerar (trots att jag aldrig haft ett barn). Men att stå framför en grupp och berätta något som alla lyssnar på är inte alls lika läskigt som känslan att en individ inte alls kommer lyssna på dig, och som dessutom bedömmer dig på ett personligt plan.
Jag har svårt att ta mig in i grupper, eftersom jag är rädd för att verka platt i personligheten, varken rolig eller spännande att umgås med, snarare en grå mus.
Det roliga är att när jag väl kommer in i en grupp kan jag prata jättemycket, men fortfarande lider jag utav prestationsångest, vad kommer personen tycka om mig? Är jag trevlig?
Det är jobbigt att vara såhär blyg, jag missar så många tillfällen att träffa nya människor då. Frågan är hur man kommer över blygheten
1 kommentar:
Åh Ronja, du satte verkligen ord på känslan! Jag är precis likadan, och funderar också på att plugga vidare till lågstadielärare.... Jag brukar tänka att om jag bara är mig själv, och personerna accepterar det så är det värt att fortsätta umgås... Men verkar de tycka att jag skämmer ut dem eller något annat negativt, så släpper jag dem helt. Vet inte om det hjälper så mycket, men kanske lite i alla fall? :) // Johanna (Humlis)
Skicka en kommentar