Alla har vi en historia.

Det mest intressanta med människor är vad de har upplevt, och deras känslor. Varje ny individ har något eget att berätta, även om det är två personer i ett bråk har de olika upplevelser utav bråket.
Så hittar vi nya människor som visar sig ha något gemensamt, men ändå har egna intryck.

Detta känner jag bland vännerna, de är så olika varandra men deras vänlighet drar dem tillsammans, jag är vän med personer som inte står ut med andra utav mina vänner, jag är lite som ett centrum ibland för folks känslor.
Och jag är nog inte unik med att kunna umgås bland fiender och vänner. Jag söker efter folks vinklar och knyter ihop deras händelser i huvudet.

Att få höra en persons historia är något stort för mig, att de delar med sig utav en bit av sig själva. Vissa är duktiga på att stänga in sig och mörka sanningar, andra är duktiga på att stå för sina händelser som något form av bevis att "jag överlevde, jag finns, jag kom över det"
Andra vill bara glömma det.
Och jag påstår inte att något sätt är fel, så länge personen ifråga mår bra ska denna inte tvingas till att öppna upp sig för vem som helst, eller undvika att prata med andra.

Jag tror att det är viktigt att personer som jobbar med människor ska ha det i åtanke, lärare, psykologer, läkare m.m ska inte bedöma varje människa som om de var stöpta i samma form för att sedan stämpla vissa för att inte vara normala.
Alla är unika, ar olika sätt att uttrycka sig på, jag vet inte om jag tycker om att diagnostisera barn till ADHD, Asperger och liknande i en tidig ålder, för att ge dem en svårighet för att bemötas utan att bli dömda av orden på pappret.
Vi är väldigt duktiga på att döma folk som är utanför mallen, en mall som egentligen är svår att skriva,

För med alla våra historier, alla våra upplevelser, vem är normal?

Börja skriva igen.

Var länge sedan nu, och jag behöver öva mera på att forma meningar och uttrycka känslor.
Har lite framtidsplaner som fortfarande finns där.

Insperationskälla deluxe.

Denna klänning är en av mina favoriter från filmen, trots att min favoritfärg faktiskt är blå (en färg som Alice bär väldigt mycket), sökte lite och hittade att designern heter Colleen Atwood och hon ar även gjort kläder till bland annat Sleepy Hollo och Sweeney Todd.
Mycket fin klänning och det kliar lite i fingrarna efter att göra liknande klänningar.

Den stora frågan är, när finns det tillfälle att använda dem?

Över förväntan.

Eftersom min bror ville se "Alice in wonderland" följde jag med och gjorde sällskap med pojkvän i släp. Den visades sig vara över förväntan! Satt kanske halva filmen och beundrade Alice's klänningar och sedan tyckte jag att den var lite fin.
Jag har svårt att vara kritisk (ni pratar om en person som accepterar Twilight-filmen och spyr inte över det konceptet).

Härlig dag i övrigt, träffade även min andra bror och hade en trevlig fikastund, Jag tycker om min familj.

Lite bilder på den vackra hunden.

Cause a heart that hurts, Is a heart that works.

No-one can take it away from me,
No-one can tear it apart.
Maybe ' an elaborate fantasy,
But it's the perfect place to start.

Hamnade i en "Placebo" svacka och fann en väldigt härlig låt på spotify.
Det är fint med texter där man hör att man försöker nå ljuset och att allt egentligen är bra trots ett litet hål i hjärtat.
Förvånande uppmuntrande text från just Placebo (om den nu inte egentligen handlar om självmord och att det är den enda utvägen, men det tror jag inte)
Fint hur texter kan påverka ens måeende, som att man i vissa tillstånd är mer öppen för vad andra säger.

I wanna fall in love with you.

När jag mår dåligt brukar jag alltid bryta ett negativt mönster, och för första gången känns det som att det inte finns så mycket att bryta.
Jag önskar lite att jag skulle kunna flytta till en ny stad, ny plats med nya människor att umgås med.
Byta skola gör jag till hösten och praktiken med Babysim är så himla roligt och givande.

Men ändå känner jag mig inte nöjd. Inte fullständig, inte hel.

Mörka djupa tankar.

Nostalgisk lugn.

När jag läser ur Harry Potter serien drabbas jag av ett nostalgiskt lugn. Jag saknar lite den gala hogwarts communityn som fanns förut, Howarts.nu som istället övergick till att vara ett forum. Jag blev nästan sugen att gå med och forumet och nörda mig ordentligt, men tror att jag ska försöka leka lite mer med tanken på ett Harry Potter rollspel. Sånt vore hur kul som helst att leda.

Kroppsbilder.

Jag har märkt att under de senaste dagarna är jag otroligt nöjd över hur min kropp ser ut, vilket har tagit ungefär ett till två år sedan sist.

Vi fokuserar allt för mycket på siffror, vid en viss längd ska man väga så-här-mycket-kilo annars är du överviktig och fet, eller underviktig och mager.
Det är nog ingen som har missat att BMI bara är en liten siffra som inte alltid stämmer överrens med verkligheten. Om man funderar på om man är överviktig är det bättre att gå till en läkare som kan berätta en närmare sanning än en BMI-räknare på nätet.

Sidan Kroppsbilder laddar varje dag upp bilder på frivilliga tjejer och killar som visar hur deras kropp ser ut, och även lite siffror som deras vikt, längd och BMI.
Väldigt bra sida.

Jag vill också ha en hippogrif...

Började läsa om harry potter böckerna förra veckan och har nu slutfört den tredje boken i serien av sju böcker.
Med ens väcktes in kärlek för Lupin och Sirius, mina absoluta favoritkaraktärer i serien (kan nog nästan slå vad om att jag inte är ensam om att tycka det...) Och jag blir alltid lika glad att läsa om Hagrid, som bara vill visa att drakar, hippogrifer och trehövdade hundar, faktiskt är fina husdjur.

Jag vill också ha en hippogrif, mest för att de är söta, men jag skulle aldrig klara av en pga min höjdskräck.

(ni som inte har upplevt dessa sju böcker ännu, jag avundas er.)

Dreadful

När jag hittade den här bilden från "weheartit" kliar det i fingrarna efter att ha knallröda dreads och börja extremfärga mitt hår rött igen, och en del av mig tänker "Varför inte?"
Jag får helt enkelt börja köpa lite hår och göra dreads utav det, och extremfärga mitt hår. Saknar det röda väldigt mycket, just nu känns mitt hår mer brunt. Klippa till en hackig lugg skulle man också vilja göra.
Oh så många tankar.

Alanis Morissette

Nog har jag hört henne tidigare, med en snabb sökning på spotify, finner jag låten "Ironic". Och jag kände mig sådär nostalgisk glad, tänk att sånger kan ha den effekten.
Jag har alltid sett mig som en person som lyssnar på väldigt blandad musik, jag kan verkligen inte kategorisera min musikstil. Allt beror helt på mitt humör och mina tankar.

Soundtracket till House-serien är dock en klar favorit.