Det mest intressanta med människor är vad de har upplevt, och deras känslor. Varje ny individ har något eget att berätta, även om det är två personer i ett bråk har de olika upplevelser utav bråket.
Så hittar vi nya människor som visar sig ha något gemensamt, men ändå har egna intryck.
Detta känner jag bland vännerna, de är så olika varandra men deras vänlighet drar dem tillsammans, jag är vän med personer som inte står ut med andra utav mina vänner, jag är lite som ett centrum ibland för folks känslor.
Och jag är nog inte unik med att kunna umgås bland fiender och vänner. Jag söker efter folks vinklar och knyter ihop deras händelser i huvudet.
Att få höra en persons historia är något stort för mig, att de delar med sig utav en bit av sig själva. Vissa är duktiga på att stänga in sig och mörka sanningar, andra är duktiga på att stå för sina händelser som något form av bevis att "jag överlevde, jag finns, jag kom över det"
Andra vill bara glömma det.
Och jag påstår inte att något sätt är fel, så länge personen ifråga mår bra ska denna inte tvingas till att öppna upp sig för vem som helst, eller undvika att prata med andra.
Jag tror att det är viktigt att personer som jobbar med människor ska ha det i åtanke, lärare, psykologer, läkare m.m ska inte bedöma varje människa som om de var stöpta i samma form för att sedan stämpla vissa för att inte vara normala.
Alla är unika, ar olika sätt att uttrycka sig på, jag vet inte om jag tycker om att diagnostisera barn till ADHD, Asperger och liknande i en tidig ålder, för att ge dem en svårighet för att bemötas utan att bli dömda av orden på pappret.
Vi är väldigt duktiga på att döma folk som är utanför mallen, en mall som egentligen är svår att skriva,
För med alla våra historier, alla våra upplevelser, vem är normal?
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar