I had reach, she had flexibility.

Spelar lite mass effect då jag inte gör annat, och blev väldigt kär i Garrus, en av karaktärerna i spelet. Det som är roligt med Bioware spel är att du kan få en romans med karaktärerna, oc ja, jag satsade på den ärrade turian.

Jag har alltid dragits till de "annorlunda nördarna/töntarna", de som haft utseendet på sin sida har på något vist skrämt mig, att det inte finns mer än deras utseende. Nördar accepterar mig dessutom, vet inte hur många killar som annars klarar av en rollspelande flickvän?

Lydnaskursens avslut.

När någon nämner ordet "lydnadskurs" låter det genast som att man ska gå till en kurs där hunden lär sig lyda dig. Som att det är hunden som går kursen.
Jag ser lydnadskurs snarare som en kurs för mig, att det är jag som ska lära mig läsa av hundens signaler och lära mig att få honom göra det jag vill.

Sista kurstillfället tränade vi hundmöten med hjälp utav ett uppmärksamhetsljud. Mitt ljud är ett "puss-ljud". Så när vi mötte en utav kursdeltagarna, gör jag puss-ljudet och kastor riktar sin uppmärksamhet mot mig istället för hunden, och där får han massor av beröm.
Detta gick verkligen hur bra som helst, han lyssnade och var väldigt uppmärksam. Det kommer nog inte vara lika enkelt när vi möter en hund på promenader här hemma, men det kommer definitivt vara enklare.

Sedan fick vi diplom och kursen var slut.

Så vad händer för mig och Kastor nu?
Skvallerträning och åter skvallerträning. Uppmärksamhetsljudet är en bra bit på vägen för att kunna ha Kastor lös, så nästa steg är att lära honom att skvallra på saker istället för att jaga dem.
Vi ska dessutom köra med löplinan minst en gång per dag för att börja minska med "koppel-förandet" och använda mitt kroppspråk mer.

Som alltid när det gäller unga hundar, kör jag med "ett steg bakåt, två steg fram". Varje dag kommer inte vara den andra lik, men vi börjar närma oss med myrsteg emot det stora slutiltiga målet!

Är det detta vi kallar djurrätt?

Här är resten av artikeln.

Vi kör med löplina,

Efter att jag fick en bra genomgång på hur jag ska använda löplinan under lydnadskursen, blev jag sugen på att fortsätta hemma.
Jag och Kastor har tendenser att vara lite off med varandra, han verkar ha bomull i öronen och jag är helt enkelt inte rolig att komma till.

Men nu körde jag på med löplinan och bestämde mig för att strunta i alla känslor som sa "Det kommer gå åt helvete".
I början har vi problem med kommunikationen. Han springer och struntar i mig, och jag försöker ständigt med att få hans uppmärksamhet. Vilket inte går alls. Jag börjar nästan ge upp, men då kom det som en blixt.
Han började ta kontakt med mig och jag börjar använda kroppen på ett annat sätt att kommunicera med. Vi springer lite längs vägen fram och tillbaka, samtidigt som vi leker lite med varandra.
Det var otroligt roligt, tills en joggare kom som Kastor också ville leka med. Joggaren blir lite småbitter och muttrar "Håll i din hund".
Till mitt försvar måste jag säga att jag glömde bort omvärlden lite och det var bara kastor i min värld.

Härlig upplevelse och en hopp om en framtid där jag kan ha honom lös. Denna vecka ska helt tillägnas åt skvallerträning och löplina. Kanske en tur till djurgården.
När jag inte ska ta igen mina skoluppgifter vill säga.

Ska jag börja tänka på att jobba med djur igen?
Efter detta basår är tanken att jag ska ta ett sabbatsår, jobba i stall och bara göra sånt som är roligt. Kanske gå lite kompletterande kurser på halvtid och distans. Framtiden har jag lagt lite ur fas. Jag vill jättegärna hålla på med djur, men inte vara stallarbetare hela mitt liv, eller jobba som djurskötare.
Biolog, det är ett alternativ men det är en tuff utbildning med mycket kemi (som jag tyvär har svårt för), funderar smått även på biologilärare, men vet inte hur jag ska kunna hantera bråkiga elever.

Det är svårt detta med framtid, så att jobba ett tag och bara lägga energi på det, kanske får mig att bli motiverad till skola och utbildning igen.
Tills dess får jag helt enkelt hobby-läsa etologi och anatomi, läsa djurbloggar som "Ett liv för djuren"

Ikväll
Då blir det att träffa nya trevliga människor och lyssna på härliga artister.

Ett stort jävla svart hål.

Visst kan det kännas så ibland? Att man kommer tillbaka till tonåren igen och bara känner ett sugande ångest.
Pratade med Martina lite om tonårsdeprission och folk som hoppar ut framför tåget. Jag började dra mig tillbaka till Sockerdricka, för där pratar vi om en sida som skriker tonårsångest.
Var och vartannat inlägg handlar om ätstörningar, anti-deprissiva och självmordstankar, och detta svarta hål som fyller upp ens inre. Även jag skrev av mina tankar och vad jag gjorde om dagarna, även om ingen läste gillade man tanken att någon kanske gjorde det.

Kanske är de här sidorna och allt bloggande en form utav terapi, ett sätt att komma igenom tonårsångesten.
Jag skrev i en svart bok, lyssnade på a perfect circle och var bara kär hela tiden när jag inte fokuserade på att vara annorlunda.

Jag skrev mitt namn i vattnet, så att du vet vart jag finns.

Jag kan inte sluta bli berörd av den här låten gjord av Kent, som en vad-ska-vi-säga hyllning till alla människor som inte ger upp när någon saknas.
Har själv aldrig upplevt att någon har försvunnit ifrån mig, bara de som lämnat mig. Varje gång min hund rymmer ar jag hjärtat i halsgropen, och alla hemska tankar far runt i mitt huvud.
Känslan av att ständigt leta, att inte finna ro om natten. Ett försvinnande som jag tror är värre än döden, för när någon dör kan du sörja, är någon borta, vad gör man då?

Skelett eller troll.

Det är tabu i samtalen att nämna att någon är överviktig, men att säga att någon är smal är genast okej, även om smala människor också kämpar.
Modeller, kändisar och personer i media hejjas på när de pratar om att tjejer ska ha kurvor, något att ta på och att det är fult när nyckelbenen sticker ut, och att man ser revbenen.
Men så fort någon klagar på att man inte ska vara överviktig och nämner "låren ska inte sitta ihop" är denna person stämplad som ett monster, ett okänsligt sådant.

Varför måste människor välja en folkgrupp att klanka ner på, och en folkgrupp att tycka synd om? Kan vi inte sluta döma människor efter utseendet och gå på personligheterna.

Jag säger såhär, det är fult när en tjej ska sluta äta och till slut se ut som ett vandrande skelett, och det är också fult när någon äter kopiösa mängder och ser ut som ett stort bergatroll. Tyvär måste jag erkänna att jag finner ingen sympati över dessa psykiska sjukdomar, för i min värld så kan skeletten sluta gnälla och börja äta, och trollen kanske borde tänka på att röra sig och tänka över sina matvanor.
Låter vi våra husdjur magra av eller bli överviktiga? Nej, för det är skadligt (ja, faktiskt!)

Självklart finns det psykiska problem som leder till under och övervikt, men det är svårt att sätta in sig i något som man inte har upplevt själv.

Det är fint att skvallra.

Nu börjar jag ta tag i Kastors träning på allvar, och nu är det skvallerträningen som ligger på prio 1, med en klicker och en massa godis ger vi ut på vägar där det finns en massa smådjur och fåglar.
Klickar varje gång när han stannar, och detta ska upprepas tills han förstår kopplingen.

Nästa projekt blir att skvallerträna på hästar. Ska införskaffa tennisbollar och alltid ha med mig dragleksaker, en ny dag på resten av ditt liv.

Nytt hopp.

Jag tror 2010 blir mitt år, nya vänner, nya upplevelser, vänner i allmänhet!
Det som hittills har vart mysigt är just att jag har träffat nya vänner, att jag nog har ett jobb som kommer sysselsätta mig långt framöver, att min hund blir lydigare för varje dag, att det känns som allt kommer att ordna sig till slut.

Lite känslosamt inlägg kräver bara ett citat ifrån en utav Kents låtar, Hjärta.

Som det strålar från mitt hjärta
Som en motorväg av ljus
Genom hålet i mitt hjärta
Kommer räddningen till slut
Genom hålet i mitt hjärta

Ett roligt projekt på gång,

Pratade med min kära vän Martina om ett litet kul projekt som vi tänkte starta.
Låt oss säga att det kliar i mina författarfingrar.

Vi pratade om barnböcker, och jag tänkte genast på boken "Graveyard" som Neil Gaiman har skrivit. En lite annorlunda barnbok som har en intressant handling. Jag har alltid haft en författar-kärlek till Gaiman.

Just nu känner jag att det finns sjukt mycket tankar i mitt huvud, och jag ska börja skriva av min fantasi.
Måste skaffa en bok om nordisk mytologi, bara sådär, eftersom det är intressant med svenska och nordiska folksagor. Kanske investera senare i boken "Svenska Folksagor". Jag gillar sagor, de är sådär lagom hemska.

P.s Jag har saknat min författarsjäl lite.

Min hund med potential.

Kursen gick bra men min hund kan verkligen inte detta med att varva ner. Något som jag känner att vi måste jobba på, blir alltid såhär på kursen och det brukar bli mer och mer stissigt ju längre in på kursen vi kommer, vet bara inte hur jag ska bryta mönstret.

Men resten...
det gick om ett rinnande vatten, han lyssnar hur bra som helst på mina kommandon, är extremt lyhörd, och nästan varje övning slutar bra. Jag har verkligen en stjärna i kopplet, och han tycker dessutom lydnad är kul. Vilket gör det hela mycket roligare för mig!

Perspektiv på livet.

När allt flyter på i samma ström förväntar man sig inte att den ska brytas.
När man förlorar en annan människa bryts strömmen, och han som alltid har vart där var numera borta.
Enda sedan man var liten förväntade man sig att föräldrarna alltid ska finnas där, syskonen och vännerna/personerna runt omkring, men en dag tar moder jord tillbaka våra lånade kroppar.

Nu har ännu en person som påverkat mitt liv gått bort. En ridtränare som har en speciell plats i mitt minne. Han var en underlig person i mina ögon men väldigt rak. Med sitt militäriska lärningssätt lyckades han tända en kämparglöd hos många duktiga ryttare.

Jag har ett speciellt minne utav honom. På den tiden jag och min syster delade på hästen Jaffa, fick jag ha en privatträning hos honom (jag var under 14 år, utan självkänsla och var livrädd och nervös).
Men det var ett roligt ridpass, jag fick övningar som att "trava nu med långa tyglar och utan att ta i hästen ska du göra halt".
Det var ingen press om att hästen skulle gå i form eller att jag skulle vara världsbäst, det var snarare en sökande utav förståelse.
Och det finns flera, när jag red Dumle på Lurbo och lyckades få ett godkännande, då kände jag mig riktigt duktig, eller när jag fick den berömda "negerdocka i plast". Jag ler ibland, trots alla gånger jag vart oense med hans tankesätt.

Med tiden kunde man nästan se ur tröttare han blev, hur träningspassen blev mer enformiga.
Och nu, är han borta.
Det var många tillfällen jag inte alls tyckte om honom som tränare, men när han gav beröm tog man verkligen åt sig. Jag hade många gånger delade uppfattningar utav honom, men måste erkänna att han ändå har lärt mig en del.

Men, jag minns honom endast för den han var den dagen då jag som en osäker liten tjej lyckades ha ett roligt pass för den läskigaste tränaren.

Du är min hjälte för du är precis så svag som jag.

Kents musik är ibland poesi i en annan form för mig, det är få svenska låtar (som just är på svenska) som är bra.
Ibland glömmer vi bort att det språk vi har är faktiskt väldigt vackert, ett sjungande språk, och texter skrivna på svenska kan verkligen bli fina med rätt ordval.
Det är inte bara engelskan som har fina meningar.

Var över hos mamma igår och fick gå en massa ute, mina skor måste verkligen bytas ut, jag måste skaffa vinterkängor.
Det var en mysig promenad med min syster och hennes nya foderhäst Surprise. Kastor tyckte det var helmysigt att äntligen få vara i skog och annat, men än var inte dagen slut. Vi åkte förbi Daniels föräldrar på vägen och fick i oss kvällsmat och såg på melodifestivalen, vi hade det trevligt, men kastor kunde inte slappna av, så vi hade en väldigt trött hund i bilen sen på vägen hem.

Idag är det kurs, och jag måste fråga om råd ed passivitet träningen, det har inte alls gått så bra, och det är något vi måste fortsätta att träna på.
Men i överlag är Kastor en underbar hund och jag känner ingen oro för framtiden :).

Små funderingar, som det kan bli ibland.

Hade åter igen en konstig natt och är ur fas idag, beror nog på att jag skolkade från taidon vilket medför till en dålig karma. Men ibland är inte humöret på min sida helt enkelt.
Idag är det vackert väder ute, att gå runt med Kastor är bland det mysigaste som finns, och i de stunderna existerar bara vi, inga dumma måsten eller tankar om hur-livet-kunde-vart-annorlunda.

Pratade med min kära vän om detta fenomen, om att de val man ångrat genom livet, om man skulle valt annorlunda?
Jag känner ofta i efterhand att jag har valt fel, och bryter mitt mönster, och står kvar med en klump i magen. Men de här valen visade mig trots allt vad jag inte trivdes med.
Valet att köpa hund ångrar jag aldrig numera, nu är han en del av mitt liv och jag minns inte hur det var innan att ha hund. Nu är det självklart att gå efter man vaknat, gå en längre stund på dagen och sedan ha honom i åtanke när man åker bort.
Så som det alltid ska vara. Jag är glad över att han är i sina bästa år, snart 1 år dessutom =) vad tiden ar gått fort, snart har jag och Daniel bara vart ihop ett år, det känns som flera, han är som Kastor verkligen en del av mig som är otroligt stort.

Oj vad konstigt detta blev.