Ronja och hästarna

När jag slutade med hästarna och ridningen för ett år sedan var jag nästan tvärsäker på att jag inte skulle återvända, att jag bara skulle behålla de teoretiska kunskaperna och mest kolla hur det går för de som fortsätter.
Innan en massa dumt hände kämpade jag för att leka riddare, jag hade en sådan stor lust, men sen byttes det en massa hästar och jag tappade tilliten över mig själv.
Efter en incident med min gamla foderhäst jag hade en termin valde jag att sluta helt, jag klarade inte av att hela tiden byta häst när det gick som bäst och bestämde att jag skulle lägga all energi på Kastor istället.

Nu när jag jobbade via 4H i somras kliar det väldigt mycket i fingrarna efter körningen, att få sitta i en vagn och få de där kickarna igen.
Det var nästan två år sedan jag satt i en hästvagn, och jag saknar det verkligen.
Så sälvklart börjar ja smådrömma om min inkörda ruffsiga ponny, för jag har aldrig helt lyckas släppa hästen som max är 150 cm.

Vem vet, man får ju alltid drömma.

Håller andan och inväntar utandning

Det är så jobbigt efter arbetsintervjuer att känna hur det ska gå, om du som person kommer gå vidare.
Var igår på en intervju om ett jobb som skulle vara så bra för både mig och Kastor, få mata och ta hand om djur samtidigt som jag får en kontakt med barn och ungdomar.
Lite av en dröm, anledningen till att jag sökte till Berga i första taget.

Jag gjorde mitt bästa, och nu är det deras beslut.

Identitetskris

snart 21, eller snart och snart, i Januari har jag ännu levt ett år och fortfarande trott att jag bara är 18. Känns konstigt numera, vänner som man har haft nära är långt borta och jag vet inte vart jag ska finna nya.
Jag är inte kritisk med människor, mer rädd att folk ska ta allt ifrån min insida och vända det utåt så alla ser. Jag har egentligen inga mörka hemligheter, inte mer än någon annan i alla fall.

Jag är inte ensam, absolut inte, jag har vänner här och var, men jag saknar en del. Just denna känsla av att kunna knappa in ett nummer när ångesten känns alldeles för nära, någon förstående som inte tar positiv energi utan även ger tillbaka.
En ömsesidig relation.

Min andra hälft drar snart till en annan stad igen, men vi är såpass nära att saknaden inte gör ont, jag är bara glad över hennes skull.

Nej nu vill jag bara snyfta och gråta, bara för att kunna komma till insikten att jag inte alls är ensam och eländig

Blanda det förflutna med nuet

Något som berörde mig idag var att en vän frågade efter mitt exs nummer, och med ens blir jag på riktigt dåligt humör. Sedan blev jag irriterad över min reaktion. Jag ar släppt honom sedan länge tillbaka, han har flickvän och jag har pojkvän, det finns inget oklart mellan oss.
Frågade en väldigt nära vän om råd och fick ett sådant klockrent svar

"Kanske vill du inte att olika delar i ditt liv ska mixas?"
Vilket nog stämmer in så bra. För att mixa med de olika delarna, gör att det förflutna på ett sätt närmar sig nuet. Som en känsla av att det kanske skulle bildas intriger, en löjlig känsla av att någon av dem ska avslöja mina hemligheter till varandra.

Det är fånigt, det är deras liv och varför skulle de inte få korsa varandra?
samtidigt som jag vill låta den förbli vänner.
Vissa bemötanden är klockrena och glädjande, men vissa vill man bara inte ska ske utav egoistiska sentimentala skäl.
Människans psyke kanske aldrig riktigt glömmer starka känslor?

gränsen mellan bortskämd och självständig

Hade en elev idag som är vegeterian. Okej, det är ingen stor deal att en 12-åring inte äter kött, men något som riktigt påverkade mig var att hon berättade att hon inte ens fick smaka kött trots att hon ville.
Nu är ju barn barn ibland, och det kanske inte är så illa som det låter, men det fick mig ändå att tänka till lite.

Om jag nu i framtiden får ett barn som tjatar på att bli vegeterian eller tvärtom, då skulle jag snarare gå hela vägen. Låta han/hon lära sig laga sina egna maträtter, lära om viktiga proteiner och verkligen få honom/henne att förstå innebörden av att vara vegeterian.
(för något som vissa föräldrar inte vågar, så är det att låta 8-åringar hjälpa till med maten, vilket de klarar av utmärkt!)
Barn ska få göra som de vill, men samtidigt vill man inte råka göra dem bortskämda. Den gränsen känns så hårfin ibland att jag sitter och kliar mig i huvudet. Kanske om ett par år förstår jag skillnaden, kanske aldrig.

detta är ungefär lika jobbigt som att försöka komma på vad jag ska rösta på i höst, nästan så att jag blundar och hoppas på det bästa.
Jag är för nöjd för dagens samhälle helt enkelt.

Det kommer fixa sig till slut

Livet ser faktiskt riktigt bra ut om man ser det ur en tidigare synvinkel. Ingen ångest, ingen oro, bara den stora känslan av allt faktiskt ordnar upp sig i slutändan. Under sommaren har jag lyckats finna mig själv bättre, och känner vad jag har en naturlig fallenhet för.
Kom inte in på högskolan, men jag förstår uttrycket "När en dörr stängs, öppnas en annan"
För det var med en djup suck av lättnad jag drog när jag förstod att jag inte skulle behöva lägga ner all min tid på studier.

Kollar upp jobb som elevassistent, och känner att jag verkligen vill stå där och göra skillnad. Tänk att kunna få upp självförtroendet för en dyslektiker?
Många i min närhet är förvånansvärt rädda för personer som inte passar in i den vanliga normen, och glömmer ofta att det är nog egentligen ingen som gör det. Jag skulle lätt se mig med någon form av autism/asperger, då jag verkligen inte klara av att tvinga i mig något jag aldrig funnit något intresse i, och samtidigt är jag guld i de områdena jag är intresserad utav.

Visst är det bra att man äntligen kan acceptera att alla inte kan komma ihåg tre koder samtidigt, eller att det faktiskt är jobbigt att stava?