Min stora blyghet

Jag är väldigt blyg, och då kan man nästan undra sig varför en sån som jag funderar på läraryrken där du möter människor varje dag, eller för den delen står bland första-gångs-föräldrar och ska prata hur barns reflexer fungerar (trots att jag aldrig haft ett barn). Men att stå framför en grupp och berätta något som alla lyssnar på är inte alls lika läskigt som känslan att en individ inte alls kommer lyssna på dig, och som dessutom bedömmer dig på ett personligt plan.

Jag har svårt att ta mig in i grupper, eftersom jag är rädd för att verka platt i personligheten, varken rolig eller spännande att umgås med, snarare en grå mus.
 Det roliga är att när jag väl kommer in i en grupp kan jag prata jättemycket, men fortfarande lider jag utav prestationsångest, vad kommer personen tycka om mig? Är jag trevlig?

Det är jobbigt att vara såhär blyg, jag missar så många tillfällen att träffa nya människor då. Frågan är hur man kommer över blygheten

Saker jag är rädd för

Igår sträck kollade jag på Charmed, en rätt fånig serie om häxor men charmig och skön att slötitta på, där systrarna mötte en demon som skrämde ihjäl dig genom att försätta dig i din största djupaste rädsla.
 Vilket fick mig att tänka, vad är min djupaste rädsla?


Jag är rädd för mörker och skuggorna som inte syns, larm av alla dess slag, känslan av att inte ha mark under fötterna, aggressiva människor, att göra jättefel, att någon ska försöka döda mig, att någon ska försöka döda någon i min familj, att hamna i krig, bli omringad av elaka människor som har en stor lista som det står "Varför är ronja så dålig" på, att förlora någon jag älskar, bli inlåst i ett trångt utrymme, att fastna i en hiss, att hissen ska falla, att zombies ska ta över, att robotarna ska ta över, att råka bryta nacken på någon...

Listan kan nog göras längre, ibland känner jag mig som Sniff från mumintrollet, eller kanske Nasse från nalle puh. Tur att jag iaf vågar prata inför grupp och även fjanta mig inför en grupp, annars skulle det nog vara svårt att jobba med barn i framtiden

Höstkyla

Läste Underbara Claras blogg och hennes inlägg om höst och vinterrusk, och jag håller med henne. Jag blir lite piggare utav hösten, de är när solen värmer och det blåser kallt. Jag har gått ute med mössa många gånger och ska idag rusta upp så att vi kan ställa fram ljus igen.

 Jag gillar höstkvällar, och vill just ha det där regnrusket på kvällen och blåsten som gör att man bara vill krypa ner under en massa filtar och mysa bort ovädret.
 Trots detta vill jag även ha ett utomhusjobb, där jag får frysa och känslan av att värma sig inomhus efter lek och stoj i kylan. Nu är det långbyxor och mysiga stora tröjor som gäller, behöver inte tänka på kjolar förens det vankas utställning med Kastor (i december). Jag har alltid vart en vintermänniska dessutom.

Lär få en cykel efter helgen, då kan jag utforska vägen till vår närmsta 4H gård, och även vägen till motionsspåret i älvsjö. Passa på att cykla innan frosten tar över vägarna och kylan gör en förkyld.

Lite drömmande igen

När jag var liten fick jag via dagis gå upp till en litet skogsparti där vi lärde oss lite skog och lekte krig med varandra. Jag har nog alltid vart något av en skogsmulle, och att få jobba med att lära ut samtidigt som jag kan kombinera det med skogspromenader, skulle vara klart ultimat för min del.
 Jag vill vara den som går runt med barn i overaller och visa bär och konstiga grenar.

Jag vill bara bygga med kottar och känna skogsluft just nu!
 såg också att den utbildningen som matchar mycket om detta jag drömmer om hade väldigt låga intagningspoäng i höstas, det gör mitt ego större!

Sjukt

Sjuk, vilket är dumt.
 En lärare ska inte vara sjuk, det är så svårt att släppa mina grupper till andra, även om jag vet att nästan alla instruktörer är dunderbra.

 Lyssnar på musik och känner att imorgon blir det blåbär, vitlök och apelsiner som gäller. Och att inte glömma, MASSA VÄTSKA! Vatten och apelsinsaft.
 Ska vara frisk till helgen, vila kan jag göra nästa vecka.

Så var vi tillbaks igen

Det här med att ta en paus från skolan gick väl sisådär...
 Nu börjar jag kolla utbildningar inför våren igen och känner att hittar jag inget jobb som gör att jag känner mig tillräckligt tillfreds, blir det fritidspedagog utbildning som gäller, för den utbildningen på SU lät faktiskt rätt rolig. I November lär jag gå till Saco-mässan och se vad det finns för inspiration inför vårterminen, oh detta känns lite pirrigt och roligt, som att få välja om gymnasiet igen!
Jag är helt enkelt för aktiv för att sitta hemma och bara spela spel eller liknande, jag vill känna pressen av att skriva klart arbeten och plugga inför tentor, och samtidigt får jag en utbildning som skulle vara lättare för mig att söka efter sådana jobb jag vill ha.

Barn är roligaste som finns!
 Men nu åter till att ge min hund uppmärksamhet, kurera min konstiga trötthet och städa upp iaf i köket, detta eviga diskande!

Att välja sina prioriteringar

Jag har verkligen svårt inför det kommande valet att bestämma mig vad som egentligen är viktigast just nu i mitt liv. Jag har en hund, och till kommunalvalet skulle jag helst vilja rösta på de som skulle kunna tänka sig att bygga en rastgård, eller åtminstone ställa upp grindar överallt i badet om hösten och vintrarna.
Känns väldigt tråkigt att vi ska behöva använda oss utav just badstället när det inte går längre om somrarna.

I riksdagen vet jag verkligen inte, och känner mer för att sympatirösta för att ge partiet mer plats i riksdagen. Bäst skolpolitik har högern, eftersom de vill införa lärlingsprogram vilket överstämmer med mina ideal över hur skolan ska se ut, men nu går jag inte i skolan och jag har inga barn heller, så det känns rätt under-prioriterat.

Det som jag verkligen brinner mest för är djuren, och deras mående, jag står väldigt mycket för ekologiska varor och tycker att vi borde ha en djurskyddsmyndighet som faktiskt kan se till att regler följs här i landet. För även om en produkt är ekologiskt kan du inte helt veta om gården har skött sig, jag har praktiserat på en ekologisk gård som lät korna kalva rakt på gödselpallen, inga kalvningsboxar fanns det och sedan separerades kon och kalven på en gång.
Jag pratade med mina handledare och de berättade att även om bonden hade blivit anmäld hade an lyckats snacka sig ur det hela.
Att snacka sig ur så lätt när det handlar om djur, visar helt enkelt att vi inte lägger så stor vikt på hur djuren mår egentligen.

Jag tror att det blir miljöpartiet för min del, för i år lär jag rösta för djuren. Och det känns som att det bara är miljöpartiet som prioriterar djuren, och det behövs lite sånt också i riksdagen.

Ronja och hästarna

När jag slutade med hästarna och ridningen för ett år sedan var jag nästan tvärsäker på att jag inte skulle återvända, att jag bara skulle behålla de teoretiska kunskaperna och mest kolla hur det går för de som fortsätter.
Innan en massa dumt hände kämpade jag för att leka riddare, jag hade en sådan stor lust, men sen byttes det en massa hästar och jag tappade tilliten över mig själv.
Efter en incident med min gamla foderhäst jag hade en termin valde jag att sluta helt, jag klarade inte av att hela tiden byta häst när det gick som bäst och bestämde att jag skulle lägga all energi på Kastor istället.

Nu när jag jobbade via 4H i somras kliar det väldigt mycket i fingrarna efter körningen, att få sitta i en vagn och få de där kickarna igen.
Det var nästan två år sedan jag satt i en hästvagn, och jag saknar det verkligen.
Så sälvklart börjar ja smådrömma om min inkörda ruffsiga ponny, för jag har aldrig helt lyckas släppa hästen som max är 150 cm.

Vem vet, man får ju alltid drömma.

Håller andan och inväntar utandning

Det är så jobbigt efter arbetsintervjuer att känna hur det ska gå, om du som person kommer gå vidare.
Var igår på en intervju om ett jobb som skulle vara så bra för både mig och Kastor, få mata och ta hand om djur samtidigt som jag får en kontakt med barn och ungdomar.
Lite av en dröm, anledningen till att jag sökte till Berga i första taget.

Jag gjorde mitt bästa, och nu är det deras beslut.

Identitetskris

snart 21, eller snart och snart, i Januari har jag ännu levt ett år och fortfarande trott att jag bara är 18. Känns konstigt numera, vänner som man har haft nära är långt borta och jag vet inte vart jag ska finna nya.
Jag är inte kritisk med människor, mer rädd att folk ska ta allt ifrån min insida och vända det utåt så alla ser. Jag har egentligen inga mörka hemligheter, inte mer än någon annan i alla fall.

Jag är inte ensam, absolut inte, jag har vänner här och var, men jag saknar en del. Just denna känsla av att kunna knappa in ett nummer när ångesten känns alldeles för nära, någon förstående som inte tar positiv energi utan även ger tillbaka.
En ömsesidig relation.

Min andra hälft drar snart till en annan stad igen, men vi är såpass nära att saknaden inte gör ont, jag är bara glad över hennes skull.

Nej nu vill jag bara snyfta och gråta, bara för att kunna komma till insikten att jag inte alls är ensam och eländig

Blanda det förflutna med nuet

Något som berörde mig idag var att en vän frågade efter mitt exs nummer, och med ens blir jag på riktigt dåligt humör. Sedan blev jag irriterad över min reaktion. Jag ar släppt honom sedan länge tillbaka, han har flickvän och jag har pojkvän, det finns inget oklart mellan oss.
Frågade en väldigt nära vän om råd och fick ett sådant klockrent svar

"Kanske vill du inte att olika delar i ditt liv ska mixas?"
Vilket nog stämmer in så bra. För att mixa med de olika delarna, gör att det förflutna på ett sätt närmar sig nuet. Som en känsla av att det kanske skulle bildas intriger, en löjlig känsla av att någon av dem ska avslöja mina hemligheter till varandra.

Det är fånigt, det är deras liv och varför skulle de inte få korsa varandra?
samtidigt som jag vill låta den förbli vänner.
Vissa bemötanden är klockrena och glädjande, men vissa vill man bara inte ska ske utav egoistiska sentimentala skäl.
Människans psyke kanske aldrig riktigt glömmer starka känslor?

gränsen mellan bortskämd och självständig

Hade en elev idag som är vegeterian. Okej, det är ingen stor deal att en 12-åring inte äter kött, men något som riktigt påverkade mig var att hon berättade att hon inte ens fick smaka kött trots att hon ville.
Nu är ju barn barn ibland, och det kanske inte är så illa som det låter, men det fick mig ändå att tänka till lite.

Om jag nu i framtiden får ett barn som tjatar på att bli vegeterian eller tvärtom, då skulle jag snarare gå hela vägen. Låta han/hon lära sig laga sina egna maträtter, lära om viktiga proteiner och verkligen få honom/henne att förstå innebörden av att vara vegeterian.
(för något som vissa föräldrar inte vågar, så är det att låta 8-åringar hjälpa till med maten, vilket de klarar av utmärkt!)
Barn ska få göra som de vill, men samtidigt vill man inte råka göra dem bortskämda. Den gränsen känns så hårfin ibland att jag sitter och kliar mig i huvudet. Kanske om ett par år förstår jag skillnaden, kanske aldrig.

detta är ungefär lika jobbigt som att försöka komma på vad jag ska rösta på i höst, nästan så att jag blundar och hoppas på det bästa.
Jag är för nöjd för dagens samhälle helt enkelt.

Det kommer fixa sig till slut

Livet ser faktiskt riktigt bra ut om man ser det ur en tidigare synvinkel. Ingen ångest, ingen oro, bara den stora känslan av allt faktiskt ordnar upp sig i slutändan. Under sommaren har jag lyckats finna mig själv bättre, och känner vad jag har en naturlig fallenhet för.
Kom inte in på högskolan, men jag förstår uttrycket "När en dörr stängs, öppnas en annan"
För det var med en djup suck av lättnad jag drog när jag förstod att jag inte skulle behöva lägga ner all min tid på studier.

Kollar upp jobb som elevassistent, och känner att jag verkligen vill stå där och göra skillnad. Tänk att kunna få upp självförtroendet för en dyslektiker?
Många i min närhet är förvånansvärt rädda för personer som inte passar in i den vanliga normen, och glömmer ofta att det är nog egentligen ingen som gör det. Jag skulle lätt se mig med någon form av autism/asperger, då jag verkligen inte klara av att tvinga i mig något jag aldrig funnit något intresse i, och samtidigt är jag guld i de områdena jag är intresserad utav.

Visst är det bra att man äntligen kan acceptera att alla inte kan komma ihåg tre koder samtidigt, eller att det faktiskt är jobbigt att stava?

Sömnstörning

Kastor är dålig magen, vilket gör att han går runt orolig hela natten och sedan sprutlackerar han golvet. Livet med hund är ibland underbart.

Håller på med min examensuppgift i Fantasylitteratur, och det här med litteratur är faktiskt rätt skoj (jag har en liten dröm om att bli en författare...), så kanske i vår blir det en deltidskurs i det!
Jag har fortfarande inte bestämt mig om jag ska tacka ja om jag kommer in på reservplatsen i socionom, om jag kommer in på socialpedagogik slår jag nästan en tärning på det.

You're so gay...

Anledningen till att jag fastnade för denna låt med Katy Perry är nog att det stämmer överens med hälften av de killar jag har umgåtts med

Nervositet

Står som reserv på utbildningar och håller andan.
Jag har back-up planer, som att jobba fler timmar på Baby sim eller engagera mig mer inom 4H, och just nu snurrar mitt huvud för fullt.

Min 17,7 i MV räckte inte långt, men kanske tillräckligt som reserv, allt beror på hur många som tackar nej.
Håller tummar, tassar och tår!

Längtan efter regnsmatter och lugna dagar

I år är det andra året jag inte åker iväg till vår ö i Finland, dels pga min hund som inte är rabiesvaccinerad.
Jag saknar det stället just nu, en plats att åka till utan en massa tv-apparater och mediahysteri, där man istället kan ligga och njuta av stillheten och i timmar läsa en massa böcker.

Utmaningen 2010

Det finska språket har lite präglat mig. Jag tycker det är ett utav de finaste språken och har alltid velat lära mig det.
Första gången Daniel hörde att jag älskade honom sa jag det på finska.

Men nu är det dags på riktigt!
Tagit hem en bok "Finska för nybörjare" och ska fixa fram en grammatikbok också, har även en liten ordbok.

Tillvägagångssätt:
- Maila med kusiner
- Läsa serier på Finska
- Skriva dagbok på Finska
- Öva uttal med de i familjen som kan finska

Kommer jag klara det?

Befrukta marken

Midsommar är en utav de få högtider som vi erkänner härstamma ifrån den tid då inte kristendomen styrde vårt land.
Jag tror det är lite därför jag tycker om den, tanken att vi ber till gudarna att få jorden befruktad. Om jag någon gång i mitt liv börjar odla något, känns det som att en utmaning är att ha en biodynamisk odling, vara en hippie-bonde helt enkelt.

Ikväll blir det ingen midsommar-stång, utan bara en gräsmatta med vänner och en engångsgrill. Att träffa sina vänner bringer verkligen god energi, och just denna sommar är till för att kunna samla krafter inför den kommande hösten. Hösten som ska innebära plugg (när jag kommer in), jobb med småbarn och självklart rusta upp lägenheten inför den kommande mörkret.
Åren går fort, och det innebär att snart är det tankar inför Sweden rock som gäller.

Jag kommer nog prata lite med mina småplantor idag, och även se om vi kan få tag i lite jord för vitlökarna som simmar i vatten. Först ska jag städa allting inför kvällen.

Glad Midsommar!

Meditation

Förr när jag vart lämnad ensam hemma drabbades jag av en sådan ångest att jag både tappade all aptit och självförtroendet.
Sen jag flyttade ihop med Danne har jag blivit mer ensamtränad. Första gången han åkte iväg till rollspel mådde jag inte så jättebra, utan var tvungen att prata med folk hela kvällen tills jag kunde däcka, idag sitter jag mest med ett lugn och funderar.

Mycket oro har försvunnit nu när jag bor hemifrån, jag får vara för mig själv när jag går med Kastor, möter inga jag känner på vägen.
Att bo bland en massa människor och i en stor familj, gör att jag är tryggare med många runt omkring mig, men ibland vill man helt enkelt bara vara för sig själv.
Jag utnyttjar resetiden mellan hem och arbete till tankar, och även promenaderna är som min fristad.

Jag önskar ibland att jag hade en liten sommarstuga, en plats att åka till när man bara vill stänga ut omvärlden och omfamna natur och tankar, ta promenader bland stenar och läsa vid ljudet av regndroppar.
Jag hade nog aldrig klarat av att bo själv, då hade jag nästan vart överallt och ingenstans, nu så uppskattar jag istället de stunder jag får vara ensam, än hatar dem.

Dagens insperationskälla

Efter att jag fick av min kära vän Viktor ett Final Fantasy spel till xbox, har jag suttit som fast. Lite disciplin har jag kvar, men börjar jag spela ska jag spela minst två timmar.
Jag spelade förut när jag bodde hemma, Final Fantasy X och hann aldrig spela ut det, kanske en tur hos familjen kan lösa det.

Fantasy är något som ligger mig varmt om hjärtat, och jag finner en frid i den verklighetsflykt som böckerna, musiken och även spelen har givit mig. Jag älskar fantasyspelen för deras storyline, och att den verkligen skiljer sig från vår värld.
Hittade en underbar skiva på spotify
Distant Worlds: Music from final fantasy (spotifylänk), letade i de internetbutiker jag kände till, men hittade den inte.
Har en dröm om att få spela alla Final Fantasyspel i serien, och har hela livet på mig.

Min glädje

Min stora glädje i livet just nu är denna underbara individ i mitt liv. Hans sätt att möta livet är något vi andra borde ta efter (förutom hans "äta-bara-på-kvällen-diet"). Tillsammans med min Daniel känner jag mig starkare, en person att bara prata med mitt i natten, och en själsfrände att busa med, som alltid älskar att göra saker.

att väcka en författarsjäl.

(bilder)

Jag lyssnar på toner av Ludovico Einaudi och Yann Tiersen, sjunker ner i mina tankar och skriver ner dem på papper.
De ord jag skriver med blyerts överför jag till datorn, omformulerar det, och spånar vidare. Blocket med nya ord följer mig lite varstans, fylls på med nya tankar och idéer.
Att sitta på kvällarna vid balkongen i solnedgången är det bästa, så jag längtar tills möblerna som Daniels föräldrar donerar kan bli forslade hem till oss.

Jag har börjat på något nytt nu, en idé som är så ung och och spännande.
Jag är tillbaka till min verklighet

Varför inte jag firar nationaldagen

Jag är en person som har fått komplimangen "du är nog den enda svensken som är nöjd".
Jag tycker om Sveriges väder, har inte märkt så stora nackdelar och har därför svårt att välja vem jag ska rösta på i höst, jag är för nöjd.

Varför firar inte jag då nationaldagen?
Jag har aldrig haft den traditionen, känns lite sjukt att alla hyllar sverige en dag om året, och resten innefattar gnäll och en vilja att bo utomlands.
Samma anledning till att jag glömmer födelsedagar och namnsdagar, jag hyllar mina nära året runt istället för en dag om året :)
Därför är nationaldagen rätt meningslös för mig.

Allt för min syster

Varje kväll jag och Danne ska se på film, kör vi efter ett "varannan-film" tema, dels för att jag ska kunna introducera honom i de filmer som har berört mig och vise-versa. Igår blev det "My sisters keeper", en film som jag har fått rekommenderat för mig av en vän som känner mig väl.
Och jag blev rörd och fällde tårar. Nu är jag en person som gråter under nästan varje scen i Bolt också, men just denna film lyckades mer gräva sig in i mig.

Filmen handlar i korta drag om två föräldrar som får ett barn som lider av leukemi. Sjukdomen kräver benmärgstransplantationer och då krävs det i princip en "perfect match" från benmärgsdonatorn.
Föräldrarna väljer då att "odla" fram ett barn med de exakta värderna som krävs. En dotter som har sin kropp lite som reserv för sin sjuka syster.
Filmens handling är att den lilla systern vill bestämma över sin kropp och väljer att inte donera sina organ.

Men filmen är självklart mer än så, många moraliska draman och även en inblick över hur alla i familjen har påverkats av den cancersjuka familjemedlemmen.
Väldigt fin film, och man kan inte riktigt ställa någon som den onda/goda, det finns en förståelse över allt. Och mycket av filmen handlar om att bearbeta och släppa taget.

-

Många moraliska dilemman som jag ställer mig inför är att om jag skulle få ett sjukt barn, kanske med någon psykisk diagnos eller fysiska svårigheter, skulle jag inte då försöka göra allt för att göra livet så bra som möjligt för barnet.
Något som alltid har förbryllat mig är hur människor sätter värdet på ett liv, att en person med en diagnos som Asperger eller Downs Syndrom, genast har ett liv som i våra ögon inte är värt att levas.
"Det är synd om föräldrarna, och om barnet"
Jag har aldrig vart i en situation där jag måste kämpa för någon annans liv, men jag skulle nog aldrig tveka över att göra det.
Vi glömmer så lätt att trots vissa svårigheter är samhället väldigt väl utformat för psykiskt och fysiskt handikappade.
Det finns även en humor där personer gör narr av människor med svårigheter, jag har aldrig förstått mig på humorn där man skrattar åt en människa för något som de inte själva kan rå för.
Det är med all säkerhet en psykisk påfrestning att ha ett barn med en allvarlig sjukdom, eller en funktionshindring, men har vi andra då rätt att tycka synd om föräldrarna och på sådant sätt stämpla att det är fel med att föda ett sjukt barn?
Kanske vi skulle kunna sluta göra en stor grej över att någon har det svårt, så kanske det är lättare att släppa och gå vidare?

Varför uppmuntra negativa tankar när man kan ignorera det istället och dra fram de positiva.

Varför är vi människor så duktiga på att tycka synd om varandra? Att inte istället uppmuntra genom att i princip säga "Ja det är förjävligt, sånt är livet liksom"
Det låter hårt, men många gånger hade jag uppskattat att höra de orden istället för "Vad synd det är om dig"

(Jag är en gnällig människa när jag är emotionell, medveten om det, och kan säga att det är en fånig sida av mig som blir sur på inget och glad över inget och gråter över att någon säger BU)

Goodbye my almost lover

Fann en nu favorittjej.

Jag får svära

Idiot,Idiot,Idiot,Idiot,Idiot,Idiot,Idiot

Den stora bokstaven F stampade ner mig djupt ner i marken och jag är i en sån svacka just nu. Ett självförtroende i botten och en massa press.
Jag försöker hitta på saker att göra, spelar ett strategispel som Daniel spelar och så fort jag inte gör något är ångestmonstret där och äter mig innanför

Det är inte själva saken att jag failade på denna tenta, det är att jag bara haft två godkända tentor hela den här terminen(!) och det känns som ett sug varje gång jag sitter med pappret framför mig, när jag inte förstår någonting.

Fan fan FAN, jag får sådan lust att slå sönder världen i småbitar, så arg är jag på mitt usla självförtroende!
Men jag vet att allt kommer lösa sig till slut, jag får väl omtenta en massa i augusti, och sen hålla tummarna för att komma in på Socionomutbildningen, så att jag får studera saker som jag vill studera, som jag är ämnad till.

Rädda mänskligheten, diskutera om hur saker fungerar, rollspela olika rättsfall (drömmer mig långsamt bort till något jag kan hantera)

Och jag får vara deppig just nu, ni som tycker jag är fånig kan bara ställa er två sekunder i mina skor och hoppas på att ni inte faller lika djupt som jag gjort de senaste månaderna! (+ att ni kan inte läsa av mig tydligen)

Nej spela strategispel och ta över planeter!

Det kliar i fingrarna

I mina kreativa fingrar då.
Antingen kommer jag leka med att designa om layouten på bloggen och trixa med koderna, eller så leker jag med vattenfärgerna efter att jag pillat på den analoga kameran jag lyckades haffa på Eurovision/Lootingfesten i lördags.


(bild)

Min är ju mer välanvänd av den f.d fotografen, men han lovade mig att om jag tar den och fixar till den ska han lära mig hur den fungerar, och visst det är dyrare med film till en analog kamera (än att överföra bilder via en kabel med engångskostnad...), Men det är känslan att verkligen planera varje bild med eftertanke och fylla fotoalbum som lockar mig.

Och lootingfest måste jag nästan själv anordna, har en massa kläder som någon kanske nappar på, kanske man skulle anordna en fest där alla kan ta med sig lite prylar att ge bort? För att sedan gemensamt åka till Myrorna och lämna alla kläder och saker som man inte längre vill ha!
Det här med att vara klar med matten är bra för Ronja, då fungerar hennes huvud mycket bättre :)

Jämnställdhet i all ära

Något jag oftast undviker är feministiska diskussioner (och även veganer, militanta köttätare, konservativa kristna... osv). Dels för att jag inte riktigt har kunskaper i det området, mer än mina egna åsikter.

En låt som speglar mina åsikter bra är "Stupid Girls" av artisten Pink

Låten hånar i princip alla "dumma tjejer", men den verkligen har en innebörd också, att hur tjejer framstår som sexuella objekt, idioter och allmänt idiotiska. Många gånger har jag fått höra "Ronja, du är ingen tjej", för att jag inte sminkar mig, går väldigt ofta i okvinnliga kläder och är mig själv helt enkelt.
Så är det så att alla tjejer bara är ett objekt för att se snygga ut och inte ha någon som helst personlighet?

What happened to the dreams of a girl president?
She's dancing in the video next to 50 Cent
They travel in packs of two or three
With their itsy bitsy doggies and their teeny-weeny tees

Ett intressant filmtest också, "bechdeltest", ett test där filmen ska uppnå bara tre krav för att komma med

1. It has to have at least two women in it
2. Who talk to each other
3. About something besides a man

Det som är sjukt är att det är få filmer som är med, färre filmer än vad som förväntas. I sverige har vi det jämställt på en sådan nivå att jag är nöjd, men finns det ens några svenska filmer som uppnår de tre kraven?

Att tjejer och killar är genetiskt olika, även på ett psykiskt plan, tror jag mycket på, såvida vi inte har utvecklats så långt ifrån djurriket att vi kan kalla oss könslösa.
Jag säger såhär
"Vissa har förutsättningarna, ALLA har möjligheten!"
Det sjuka är att vi har fått det inpräntat att tjejer inte har några förutsättningar för något, utan stämplas åter igen som PMS monster som ska ta hand om barnen, kanske. Att de kvinnliga orden oftast är förnedrande,
"du slåss som en tjej, nu är du allt tjejjig, sluta vara en sån tjej"
Medans att bli kallad manlig är oftast positivt.

Det är sådana saker som skulle få mig att rösta på FI och bli en extrem feminist.

För stora ytor

När jag sov över hos Viktor i veckan blev jag helt galet kär i hans systers lägenhet.
Min lägenhet har stora ytor som ger mig lite smått ångest, jag vill bo kompakt i en låda, gärna sova i en koja och så vidare.
Mycket beror nog på att jag levt under hela mitt liv i begränsade ytor, hyllor från golv till tak och en massa prylar precis överallt, och det trivs jag i, en "stökig" miljö helt enkelt.
Jag är nog knasig.

Vill nu bara lägga en massa pengar på krukor så att vi kan börja fylla lägenheten med liv, funderar även på hur man skulle kunna möblera i vardagsrummet så att det blir mer kompakt, kanske vrida och vända på mitt skrivbord?

Nej i sommar blir det att fylla väggarna med tavlor (som jag eller någon annan har ritat) och hyllor, ideer på ideer.

Nej jag är en hobbit helt enkelt.

Smälter bort

Jag klagar betydligt mer över sommaren än vintern, av den enkla anledningen till att jag hanterar kyla bättre.
Vintern hade vart den perfekta årstiden om det inte var så mörkt om dagarna (jag jobbar på min mörkrädsla men det går si-så-där), det enda jag föredrar på somrarna är kvällarna.
De är svala, man svettas inte floder och det är ljust på samma gång. Jag tycker även om när det regnar utanför.

Regnets smattrande emot fönster och tak påminner mig om mysiga stunder i finland, där man kan sitta ute på altanen och lyssna på ljudet av regn emot det plastiga taket.
Om jag någonsin skaffar hus, ska jag ha en altan med ett sånt tak, jag struntar i om det ser fult ut, jag älskar det charmiga ljudet av smatter emot det.
Sommarregn är så otroligt härligt.

Men den tropiska värmen klarar jag mig utan, usch sommaren är egentligen inte min årstid, önskar jag hade en sval grop att lägga mig i under dagarna.
Bo som en liten hobbit under jorden hade vart perfekt!

Mat i värmen.

Jag har perioder där min aptit är som bortblåst, som flera är jag inte alls förtjust i själva maten, det är inte att jag har en viktnoja eller att jag är kinkig.
Mycket handlar om att jag inte kan äta ensam, då är allt väldigt meningslöst och jag kan lika gärna snabbt sätta i mig en macka eller nudlar, dvs inte så mycket näring och energi för min kropp. Det är tråkigt att laga själv och att äta själv.
Tack vare Danne har jag lyckats hitta lust till att äta för vi gör det alltid tillsammans, och han tycker om att laga mat.

Jag bakar däremot gärna, mycket kakor och sånt, det är roligt!

Barfotabarn

(bild)

Min första barfotatur i år skedde på värmdö när Danne tog mig på en liten tur i området där han har bott i hela sitt liv.
Det var på asfalt och gräs, men hur mysigt som helst att släppa sina fötter fria, jag vill som i bilden ovanför leka med jord.
Jag säger nu snart hejdå till mina strumpor på ett tag, det är ändå för varmt för att stänga in tassarna.

På en videblogg jag följer, gick en tjej till skolan barfota, och den ideen gillar jagg, kanske en statstur barfota? Smutsiga fötter är ju ändå som smutsiga skor.

Förlora något man aldrig har haft.

Kollade på programmet "Åh, Herregud" med Jonas Gardell, där en person berättar om hur han blev lämnad av sin pappa i ung ålder, han var inte född då.
Han berättar även hur han nu kunde förlåta sin pappa. Min första tanke var "men, du har ju aldrig haft en pappa, varför skulle du vara sur..." men den tanken gick snabbt över till min egna situation.
Jag var själv väldigt ung när pappa gick bort, nämligen 10 år, jag var medveten om att han dog där samma dag som jag skulle spela en fotbollsmatch.
Minnena där är mycket starkare än andra minnen, både jag och min syster kan tillsammans beskriva dagen i nästan detalj.
Jag har saknat pappa många gånger, men egentligen, så tror jag att det är fadersgestalten jag saknar. Jag saknar att ha det som alla andra vanliga barn har, två föräldrar. Därför har jag alltid vart väldigt öppen emot att min mamma skulle skaffa en ny, för jag ville inte vara ofrivilligt annorlunda.

Jag har på senare tid träffat många personer som står i samma situation som mig själv, de som har förlorat en av sina föräldrar, och jag har känt mig mindre annorlunda, trots att jag inte skulle vara lika öppen emot att berätta för någon starkt "Jag har förlorat min pappa, nej jag mår bra, ja visst är det fördärvligt".

Åter till saken.
Klart man kan sakna något som man egentligen aldrig har haft. Känslan av att ha två föräldrar, en pojk/flickvän, ett par ben som är lika långa eller helt enkelt det som man "ska" ha. Jobb-Hus-Familj-Bil står ofta synonymt med lycka.
Och att förlora något man aldrig har haft, det går nog också, som att jag har förlorat härliga minnen jag kunde ha fått med min pappa, killen i dokumentären som förlorade chansen till två föräldrar tidigt.
Undrar om det beror på att människor gärna vill vara stöpta i samma form, vi vill inte sticka ut och vara annorlunda om vi inte själva har bestämt det.
Som att det redan finns en bestämd mall "så-här-är-en-lycklig-människa"


Jag har själv ännu inte insett att jag får göra saker som jag mår bra utav, bara det som andra påstår att jag ska göra, men varje dag inser vad som känns mer rätt och håller mig till det, och byter riktning så fort det inte känns helt rätt.
Jag accepterar att jag kan tycka mer om rollspel än lajv, att jag fortfarande kan träna taido trots att jag ligger efter med flertal bälten och att jag får göra sånt jag tycker är kul

Vet inte riktigt vad jag ville ha sagt mer än att det går att sakna och förlora saker man aldrig har haft.

älskade familj

Med ett hjärta i halsgropen steg jag in i min farmors lägenhet för första gången på kanske 8-9 år, och jag fick ett positivt bemötande.
Och detta fick mig att verkligen tänka på vilken tur jag har, egentligen.

Visst, vid 10 års ålder försvann pappa ur mitt liv, men detta medförde att jag fördes närmre min äldre syskon som man knappt träffade innan (det var mest pappa som träffade dem), och jag kan fortfarande bli förvånad när jag får höra om personer som inte står nära sina syskon. Men olycka för nog människor närmre varandra.

I min värld är mina syskon mer värda än mina kompisar, för de kommer aldrig gå emot mig, de har stått ut med mig skrikandes och mina åsikter, och de står ändå kvar där med öppna armar ifall jag skulle ramla ihop.
Det är något att luta sig emot när världen bara är allmänt dum.
De står ut med att jag för femtio-elfte gången berättar om samma jävla problem, och fortsätter stötta en.

Nej för mig, är familjen viktig.

Droger, medicin och alkohol.

Läste ur Johannas blogg ett inlägg om varför hon är nykterist. Bra inlägg, detta kommer inte vara ett "hon-är-ju-totalt-korkad" inlägg, utan jag började snarare fundera.

Beroende är ett begrepp som används i samband med olika ämnen, substanser, som alkohol, narkotika och vissa läkemedel. Beroende innebär att du använder en substans på ett sätt som du inte längre klarar att styra över. Ofta börjar ett beroende med ett behov av att döva känslor, som ångest och nedstämdhet, eller för att söka spänning.

Jag har sett en baksida utav missbruk, och ser absolut inte missbruk som något man ska eftersträva, men nu finns det inte bara alkohol och drogmissbrukare, vi glömmer den stora delen av människor som lever på sina olika typer av tabletter. Vi verkar ha tabletter för det mesta, när du är deprimerad, när du behöver vakna, när du behöver sova osv.
Med en god vän har vi haft en rad diskussioner huruvida medicinska preparat är bra att ta i samband med att försöka må bättre, detta har då människor hållit på med innan vi kom på detta med antidepressiva, nämligen alkoholen och psykedeliska droger.
Jag kan jämföra utan dåligt samvete antidepressiva med droger, vi leker med kemiska reaktioner i hjärnan.
Jag är inte så mycket för att förse kroppen med mycket kemiska preparat, utan har jag ont eller mår så sjukt dåligt, finns det en anledning och jag vilar hellre under huvudvärk eller pratar med någon om mitt mående.
Dock kan jag inte bara sitta här och skriva att "läkemedel är det dummaste vi någonsin gjort, lid och ta smällen", när människor behöver smärtstillande för att fungera.
Men att alkoholen som tidigare verkade som antidepressivt och smärtstillande, numera är för fester och sociala sammanhang och då är det dåligt?

Svårt ämne att ta i, då det finns så mycket delar över det hela.
Allt som går över till missbruk är dåligt helt enkelt.

Morgonrutin

Vakna och tänk igenom följande steg:

1. Krama på danne
2. Duscha för att vakna till ordentligt
3. Dricka kaffe
4. Ut med Kastor (och tänka igenom ondskefulla planer på hur vi ska ta över världen..)
5. Laga iordning lunch (nudlar...)
6. Bädda sängen
7. Lyssna på musik och dansa tills det är dags att gå till tunnelbanan

Dock önskar jag att jag kunde vara bättre på att äta frukost också.
God morgon!

Hur lär jag mig?

Vi pratar mycket idag om olika typer av inlärningsmetoder och pedagogik, och trots detta har jag bara haft ett par stycken lärare som lyckats få mig att koncentrera mig på vad personen ifråga säger.
Jag har koncentrationssvårigheter, och kan i många fall försvinn bort i andra tankar, även om jag pratar med en annan person så räcker det att den personen jag pratar med berättar något ointressant så faller jag iväg, då brukar jag byta ämne helt.

Under en föreläsning är det lite svårt att kunna byta ämne helt och hållet, vi är ju där trots allt för ämnet. Jag har under mitt helvetiska tekniska basår haft föreläsning med EN lärare som lyckas hålla i alla fall min koncentration uppe.
Jag vet inte varför, men jag tror att det är att han skojar lite då och då, har roliga pedagogiska bilder på powerpoint-presentationen och har en uppiggande röst.

Det måste vara så otroligt svårt som lärare att bibehålla elevernas uppmärksamhet, speciellt under en föreläsning där du ska sitta still och lyssna i säkert 45 min utan paus.
För mig fungerar konceptet med grupper, där man får diskutera och samarbeta, eller att under föreläsningen plötsligt får en uppgift där du ska skriva ner och tänka över det han har sagt.

I öst är jag förberedd för ett läsämnes-kurs, inget mera logik och raka spår utan mer tankar, funderingar och meningar som ska memoreras. Detta oroar mig, då jag aldrig vart ett vidare läshuvud, men jag ska försöka diskutera, skriva ner stödord, vara sådär sjukt ambitiös. Får se om tanken övergår till handling, i värsta fall får jag väl stänga in mig i bibliotek 60 timmar i veckan.

Följa själen istället för huvudet.

Feel the rain on your skin
No one else can feel it for you
Only you can let it in
No one else, no one else
Can speak the words on your lips
Drench yourself in words unspoken
Live your life with arms wide open
Today is where your book begins
The rest is still unwritten

Under veckan har jag gått på en mörk väg utan att se något form av ljus.
Jag har gråtit, gnällt och allmänt känt suget i magen utan rum, vilket har påverkat mer än en person i mitt liv.
Nu har jag tagit tag i det, jag ska sluta (läs: och lyckas) med att dra mig ur den är onda cirkeln, inte ha mer ansvar än min hund och min familj.
Ny månad, bara några veckor av detta jag inte vill, ändringar i mönstret och alla tummarna om att min trötthet kommer ordna sig. Ett par veckor att ta igen förlorad studietid och hålla tummarna för en annan framtid.

Ja, kommer jag inte in på Socionomen (eller något annat jag har sökt) blir det mer eller mindre heltid på vattenhuset och babysimmet, ett otroligt givande och glädjande jobb! Att jobba med människor är mitt kall, något nytt varje dag och som instruktör får du se barn som utvecklas, jag kan skriva i evigheter över detta.
Jag känner att det känns rätt i själen detta.

Har fått mer insperation till min roman, nu måste ja bara måla upp världen, livet och få ner mina drömmar och tankar på papper.

Var på första naturreservatet idag med vänner, hund och pojkvän. Mör i kroppen och huvudet men jag är så stimulerad, jag behöver helt enkelt mer skog, mer natur, mer utav allt det där!
Det kommer bli mer äventyr garanterat, mer skog och mer mys med hund. Imorgon blir det värmdö och deras skogar.

Jag tror på detta, att följa det som känns rätt i själen.

Alla har vi en historia.

Det mest intressanta med människor är vad de har upplevt, och deras känslor. Varje ny individ har något eget att berätta, även om det är två personer i ett bråk har de olika upplevelser utav bråket.
Så hittar vi nya människor som visar sig ha något gemensamt, men ändå har egna intryck.

Detta känner jag bland vännerna, de är så olika varandra men deras vänlighet drar dem tillsammans, jag är vän med personer som inte står ut med andra utav mina vänner, jag är lite som ett centrum ibland för folks känslor.
Och jag är nog inte unik med att kunna umgås bland fiender och vänner. Jag söker efter folks vinklar och knyter ihop deras händelser i huvudet.

Att få höra en persons historia är något stort för mig, att de delar med sig utav en bit av sig själva. Vissa är duktiga på att stänga in sig och mörka sanningar, andra är duktiga på att stå för sina händelser som något form av bevis att "jag överlevde, jag finns, jag kom över det"
Andra vill bara glömma det.
Och jag påstår inte att något sätt är fel, så länge personen ifråga mår bra ska denna inte tvingas till att öppna upp sig för vem som helst, eller undvika att prata med andra.

Jag tror att det är viktigt att personer som jobbar med människor ska ha det i åtanke, lärare, psykologer, läkare m.m ska inte bedöma varje människa som om de var stöpta i samma form för att sedan stämpla vissa för att inte vara normala.
Alla är unika, ar olika sätt att uttrycka sig på, jag vet inte om jag tycker om att diagnostisera barn till ADHD, Asperger och liknande i en tidig ålder, för att ge dem en svårighet för att bemötas utan att bli dömda av orden på pappret.
Vi är väldigt duktiga på att döma folk som är utanför mallen, en mall som egentligen är svår att skriva,

För med alla våra historier, alla våra upplevelser, vem är normal?

Börja skriva igen.

Var länge sedan nu, och jag behöver öva mera på att forma meningar och uttrycka känslor.
Har lite framtidsplaner som fortfarande finns där.

Insperationskälla deluxe.

Denna klänning är en av mina favoriter från filmen, trots att min favoritfärg faktiskt är blå (en färg som Alice bär väldigt mycket), sökte lite och hittade att designern heter Colleen Atwood och hon ar även gjort kläder till bland annat Sleepy Hollo och Sweeney Todd.
Mycket fin klänning och det kliar lite i fingrarna efter att göra liknande klänningar.

Den stora frågan är, när finns det tillfälle att använda dem?

Över förväntan.

Eftersom min bror ville se "Alice in wonderland" följde jag med och gjorde sällskap med pojkvän i släp. Den visades sig vara över förväntan! Satt kanske halva filmen och beundrade Alice's klänningar och sedan tyckte jag att den var lite fin.
Jag har svårt att vara kritisk (ni pratar om en person som accepterar Twilight-filmen och spyr inte över det konceptet).

Härlig dag i övrigt, träffade även min andra bror och hade en trevlig fikastund, Jag tycker om min familj.

Lite bilder på den vackra hunden.

Cause a heart that hurts, Is a heart that works.

No-one can take it away from me,
No-one can tear it apart.
Maybe ' an elaborate fantasy,
But it's the perfect place to start.

Hamnade i en "Placebo" svacka och fann en väldigt härlig låt på spotify.
Det är fint med texter där man hör att man försöker nå ljuset och att allt egentligen är bra trots ett litet hål i hjärtat.
Förvånande uppmuntrande text från just Placebo (om den nu inte egentligen handlar om självmord och att det är den enda utvägen, men det tror jag inte)
Fint hur texter kan påverka ens måeende, som att man i vissa tillstånd är mer öppen för vad andra säger.

I wanna fall in love with you.

När jag mår dåligt brukar jag alltid bryta ett negativt mönster, och för första gången känns det som att det inte finns så mycket att bryta.
Jag önskar lite att jag skulle kunna flytta till en ny stad, ny plats med nya människor att umgås med.
Byta skola gör jag till hösten och praktiken med Babysim är så himla roligt och givande.

Men ändå känner jag mig inte nöjd. Inte fullständig, inte hel.

Mörka djupa tankar.

Nostalgisk lugn.

När jag läser ur Harry Potter serien drabbas jag av ett nostalgiskt lugn. Jag saknar lite den gala hogwarts communityn som fanns förut, Howarts.nu som istället övergick till att vara ett forum. Jag blev nästan sugen att gå med och forumet och nörda mig ordentligt, men tror att jag ska försöka leka lite mer med tanken på ett Harry Potter rollspel. Sånt vore hur kul som helst att leda.

Kroppsbilder.

Jag har märkt att under de senaste dagarna är jag otroligt nöjd över hur min kropp ser ut, vilket har tagit ungefär ett till två år sedan sist.

Vi fokuserar allt för mycket på siffror, vid en viss längd ska man väga så-här-mycket-kilo annars är du överviktig och fet, eller underviktig och mager.
Det är nog ingen som har missat att BMI bara är en liten siffra som inte alltid stämmer överrens med verkligheten. Om man funderar på om man är överviktig är det bättre att gå till en läkare som kan berätta en närmare sanning än en BMI-räknare på nätet.

Sidan Kroppsbilder laddar varje dag upp bilder på frivilliga tjejer och killar som visar hur deras kropp ser ut, och även lite siffror som deras vikt, längd och BMI.
Väldigt bra sida.

Jag vill också ha en hippogrif...

Började läsa om harry potter böckerna förra veckan och har nu slutfört den tredje boken i serien av sju böcker.
Med ens väcktes in kärlek för Lupin och Sirius, mina absoluta favoritkaraktärer i serien (kan nog nästan slå vad om att jag inte är ensam om att tycka det...) Och jag blir alltid lika glad att läsa om Hagrid, som bara vill visa att drakar, hippogrifer och trehövdade hundar, faktiskt är fina husdjur.

Jag vill också ha en hippogrif, mest för att de är söta, men jag skulle aldrig klara av en pga min höjdskräck.

(ni som inte har upplevt dessa sju böcker ännu, jag avundas er.)

Dreadful

När jag hittade den här bilden från "weheartit" kliar det i fingrarna efter att ha knallröda dreads och börja extremfärga mitt hår rött igen, och en del av mig tänker "Varför inte?"
Jag får helt enkelt börja köpa lite hår och göra dreads utav det, och extremfärga mitt hår. Saknar det röda väldigt mycket, just nu känns mitt hår mer brunt. Klippa till en hackig lugg skulle man också vilja göra.
Oh så många tankar.

Alanis Morissette

Nog har jag hört henne tidigare, med en snabb sökning på spotify, finner jag låten "Ironic". Och jag kände mig sådär nostalgisk glad, tänk att sånger kan ha den effekten.
Jag har alltid sett mig som en person som lyssnar på väldigt blandad musik, jag kan verkligen inte kategorisera min musikstil. Allt beror helt på mitt humör och mina tankar.

Soundtracket till House-serien är dock en klar favorit.

Oh ljuva insperation.

(från wehartit)

Hittade via Johannas blogg en blogg som i sin tur hade bilder från en hemsida.
Det är precis såna typer av bilder som jag förälskar mig i. De är lite suddiga i kanterna, men har en klockren känsla som är svår att beskriva.
Jag har aldrig vart ett fan av skarpa kanter, och klara kontraster, jag tycker om när färger sjunker in i varandra.
Jag skulle bara vilja inreda lägenheten med en massa tyg, och överrösa soffan med stora kuddar, även golvet, vilket Kastor skulle tycka är helfestligt! (det är dock bra att man numera har en rumsren hund, då kan man tänka på sånt här).

Jag blir lite sprallig och ska därför snart ut och bara gå en stund med min tokhund. Trots att vädret är rätt grått.
Ska se om jag hinner plugga innan jag drar till rollspelet, har hela dagen imorgon och fredag och hela nästa vecka också.

snurr snurr snurr

Släcka lampan.

Igår var det Earth Hour, och vi som rollspelade släckte lamporna och tände ljus, vi stängde även av musiken.
Vi kollade ut och såg att kanske två stycken släckte lamporna, resten hade lamporna tända. Något som jag ser är att många väljer att hålla lampan tänd för att på något sätt demonstrera emot symboliken som WWF försöker komma med, hela världen medverkar trots allt i detta och några väljer att stå emot, eller så glömmer man bort det.
Jag väljer att medverka, och även då dra fram diskussionen om att börja energispara hemma, något så litet som att använda vattenkokaren istället för spisen hjälper.
Eller att släcka onödiga lampor.

Det som är dock tråkigt är att folk väljer att släcka lampan endast denna dag på året och glömmer bort resten av dagarna, som att samvetet är renat tack vare att de släckte en timme.
Diskussioner kommer fram hur mycket vi verkligen sparar på denna ynka timme, och samtidigt är det nog det WWF försökte åstadkomma, en diskussion. Fler initiativ och aktiviteter för miljön hoppas iaf jag på att se i framtiden.

Något annat jag började fundera över igår var könsroller, något som har blivit ett känsligt ämne. Jag är inte feminist, jag står för en jämställdhet men accepterar att kvinnor och män är olika.
Folk har problem med att blanda ihop Förutsättningar och Möjligheter. En man har bättre förutsättningar än kvinnor med fysiska aktiviteter, medans kvinnor har mer förutsättningar att bemöta människor och i min tro även att leda.
Jag tror att en kvinna har bättre förutsättningar än en man på att bli en ledare.
MEN detta hindrar såklart inte en kvinna att börja idrotta och detta hindrar inte män från att kunna vara en superbra familjeman.
Kvinnor måste acceptera att vi är svagare, men kan bli starka.

Det kan aldrig bli lika för alla, eftersom vi är olika typer av individer, alla kan inte leda folk och alla kan inte jobba med ett arbete som innebär att bemöta människor eller lyfta tunga saker. Vi måste nästan inse att roller komma finnas där och vill vi verkligen att alla ska vara stöpta i samma form?

Jag är inte så insatt, men jag erkänner att jag är en kvinna och kan vara mer gnällig pga hormonerna som styr, och att pojkvännen har en fallenhet för andra saker än vad jag har.
Jag är tjej, han är kille, och jag har accepterat och gillar läget.

Ställa ut min hund.

Jag har funderat en hel del på om jag ska eller inte ska ställa Kastor. Han är en otrolig fin hund, men har vi som ett par vad som krävs?
Till psyket gillar Kastor att jobba, vid kurserna var han som en ängel vid varje övning en stod vi stilla och lyssnade på kursledaren var han ett monster som ville ständigt hitta på något.

Därför skulle nog vår största utmaning vara att passivträna vid utställning, då är en ide att ta med honom och bara titta på utställningar som sker i sommar, för det lär vara först då vi ställer ut.
Han älskar att lära sig nya saker, men att stå still framför domaren kommer också vara en utmaning, fick ett erbjudande om att träna vid gubbängen, det är en bit att åka kommunalt, men vi borde träna bland andra hundar.
Han är så otroligt fin, och visar det sig att han fungerar bättre med andra handlers än mig (då jag har ett fruktansvärt dåligt tävlingspsyke), finns det nog möjlighet att de kan ställa honom.

Annars har jag funderat mer på att lydnad/rallylydnad/agility lär bli vår sak, när pengar finns ska jag nog hoppa på skogsagility kursen, där det utövas agility i skog, vilket skulle passa oss perfekt.
Så många funderingar i mitt huvud när det gäller min bedårande hund, men jag måste inse att jag valde den här rasen för att jag ville ha ett aktivt hundliv, och inte bara ett gosedjur.

Åkte på en förkylning idag och snyftar lite över att behöva missa en taidoträning då jag behöver vilan, det är just att jag blir så sjuk jämt som hindrar mig att komma framåt.
Skolan är tyvär inte så högprioriterad som den vore vara i mitt huvud, jag saknar lusten och är inne att kanske t.om hoppa av om jag finner ett jobb som kräver att jag jobbar veckotid, allt beror på, jag behöver inte alla grymma mattekurser och det känns verkligen som att jag saknar psykologi, svenska, skriva mycket och religion (mina toppämnen i gymnasiet).
Biologin har istället blivit ett hund-intresse, och att studera människor biologiska sida kan jag läsa mig till.

Vi får se, får besked på tisdag om ett personlig assistent jobb, och har en intervju om ett vikariat på en 4Hgård (är det helgverksamhet blir det svårare att kombinera dock).

Jag är dock inte den som ger mig utan kamp.

Mina behov.

Ibland vaknar en liten materialist i mig och jag vill ha saker som jag egentligen inte behöver. En kamera, möjligen en Nikon D90 som man kan filma med (jag tycker det verkar smidigt och kul). Men det är som sagt mer en sak jag vill ha så jag kan fotografera mera, en billigare kamera fungerar också.

Sedan har jag sakerna jag faktiskt behöver, så när jag börjar få igång ekonomin igen blir det att kolla upp ett par funktionsmässiga saker som,

Ett skrivbord, mitt ryggont kan bero på att jag sitter vid soffbordet och pluggar, Daniels skrivbord är dessutom för litet för att mina böcker ska få plats.
Underkläder.
Ryggsäck, min rygg klarar inte av alla böcker och Daniels ryggsäck är fortfarande för osmidig.
Sele till Kastor, ska också fixas, tur att man har Anna som jobbar så lägligt, så att man kan komma dit, prova och höra hennes råd. Jag vill ha en sele då jag vill kunna använda löplinan mer och även senare kunna dra, kanske nästa vinter.

Detta är min prio1 lista. Resten som jag bara vill ha kommer jag i sådana fall spara till.
Mer matte innan skolan börjar, jag vill inte komma efter då den här matten faktiskt var lite rolig, men så är väl allt i början tills det blir jobbigt.

Hur jag sökte motivationen.

Ibland känner jag mig som ett får bland vargar i klassen. Som det låter verkar alla fortsätta på KTH även i höst, och trots att jag försöker lägga ett intresse för utbildningarna som finns, så skakar bara jag på huvudet åt mig själv, och skrattar lite åt tanken att jag går ett år av matte i onödan.

Men så var jag inte ensam visade det sig! En kille i klassen ska ta ett par sabbatsår, och det kändes bra att veta att jag inte var ensam om att vara "off".
Jag sökte ett par utbildningar förra veckan, och fann nu en bloggare som utbildar sig till socionom. Känns bra! Motivationen ökar verkligen när man har något att se fram emot.
Jag följer en annan socionom också, som dessutom är hundägare. Hon skriver väldigt fina texter och går även en Terapihundkurs med sin aghan.
Här hittar ni henne.

Jag har funderat rätt mycket på hur människor fungerar på sistone, det finns en liten grej bland vissa att göra narr utav tex funktionshindrade och jag har även hört det fina ordet "naturligt urval", jag tänker inte smutskasta någon men de vet själva vilka jag menar.
Att göra narr av personer med skador har jag aldrig riktigt tyckt vart roligt, inte heller när det skämtas om personers utseende. Jag tycker att något som personen inte kan hjälpa, ska inte ligga på en "narr-faktor".
Jag framstår nog som en stor människa när jag tänker såhär, men kan säga att jag har nog pikat mer än en gång på folks personlighet istället, när jag tycker att vissa beter sig lite lustigt, dock inte så mycket för att göra narr av människan.

Jag har också märkt av att in skadeglädje har minskat med takt med att jag blivit äldre, ibland känner jag mig mer mogen i sällskap där folk fortfarande skrattar åt personer som ramlar omkull och komedier där det sprutar blod.
Min humor har alltid vart lite egen, och oftast är jag ensam om att skratta, jag har ingen stor skadeglädje men tycker att folks reaktioner är det roligaste som finns ibland.

Vilka tankar, ska nu sätta mig ner och göra några matte-tal med tal som bara finns i "fantasin", nämligen imaginära tal som egentligen är olösliga. Vem sa att matte och filosofi inte hör ihop?

Skönheten själv.

Hemkommen efter ett besök hos Daniels föräldrar ute på värmdö, bland en massa pudlar, en powderpuff och en whippet, dvs hundkalas för unge herr Kastor.
Det var ju en massa kompisar där och många intryck att ta in.
Jag passade på efter att ha vant sig lite, köra lite lydnad med störningar. Jag provade lite stanna, sitta vid vänster sida och stå.
Allt gick väldigt bra, och jag blev positivt överraskad ur bra han lyssnade, känns bra ifall vi ska debutera på utställningar i sommar.

Daniels föräldrar har en kennel och ställer ut sina pudlar var och varannan helg, därför är det så roligt att höra av mamman i huset att Kastor är så vacker, vilket hon även skröt till sin kompis om.
Jag tycker alltid att Kastor är fin, och visst har vi hört det från var och varannan person vi går förbi (kan också bero på att han är en ovanlig ras just i området). Men även min uppfödare har mer än en gång sagt "Du har en stjärna"
Och det är lustigt att Castor är en stjärna i stjärnbilden tvillingarna, även om min stjärna stavas med K.

Han sätt att bemöta andra har blivit mer av försiktighet, han älskar människor och vill gärna hälsa, men numera blir inte deras näsor i en farozon.

Efter idag blev jag ännu mer sugen att träna, ställa ut, känna en gemenskap, tävla(!) och det bara strömmar ideer.
Dags att ta nya tag och börja lägga ner mer energi på min egna stjärna.

Holi.

(videon är från en mysig blogg som heter Galadarling en blogg jag varmt rekommenderar)

En vårhögtid där folk går runt och skvätter färg på alla de möter (bland annat).
Jag tycker att vi saknar såna här levande och färgglada högtider (vad har vi, pridefestivalen?). Holi är i förvisso en hinduisk högtid

Holi, also known as Dhuli Vandana in Sanskrit,also Dhulheti, Dhulandi or Dhulendi, is celebrated by people throwing coloured powder and coloured water at each other. Bonfires are lit the day before, also known as Holika Dahan (burning of Holika) or Chhoti Holi (little Holi). The bonfires are lit in memory of the miraculous escape that young Prahlad accomplished when Demoness Holika, sister of Hiranyakashipu, carried him into the fire.(Wikipedia)

Jag var därför tvungen att se vad vi i Sverige har/hade för högtider.
Vårblotet var något vi höll på med tidigare, där vi välkomnade gudarna och makterna Vår, Freja, Frej, Gerd, Jord, Tor och Siv, genom ett offer (om jag förstår min tankegång rätt). Det hålls vårblot fortfarande via Sveriges Asatrossamfund, är det inte trevligt att möta en massa människor och dansa?
Jag ar lite av förkärlek till nordisk mytologi, även fast jag inte gillar direkt "offer-till-gudarna", tycker vi kan vara vänliga och glada istället.

Då för det vidare till valborg, en dag där ungdomar super sig fulla eller när folk bevittnar en majbrasa. Jag har inte vart nära en majbrasa på väldigt väldigt länge, kanske något jag ska försöka med i år?
Dock känner jag att det är en högtid där man ska bara supa sig redlös, som nyår har blivit ungefär.
(men det gjorde de nog duktig under vårbloten också...).

Detta är våra högtider där vi firar vårens ankomst. Jag ger mig inte in på påsken, och det jag läste (förvisso på wikipedia) så har inte de högtiderna något med våren att göra.

Men inget slår nog Holi, jag skulle nog en gång i mitt liv vilja uppleva denna högtid, kasta färg på folk och springa runt och vara färgglad och glad över att våren äntligen är här!

Det där om framtid.

Sökt nu en del utbildningar inför hösten, 5 stycken, varav tre är socionomutbildningar och 2 är psykologutbildningar.
Något borde jag kunna komma in på kan man tycka, det känns lite som att jag med mina ynkliga 16 i snitt borde åtminstone få en plats i någon utbildning.

Jag valde dessa utbildningar för att jag vill jobba med och om människor. Det som jag vill mest inrikta mig på är ungdomar, kanske jobba som en kurator i en ungdomsmottagning eller sjukhus, men jag skulle också kunna jobba som en fritidsledare på en fritidsgård.
Men ingen utbildning på KTH drog till mig intresset, så jag säger att detta är det första och sista äventyret på den skolan.

För vad finns det för mening att utbilda sig till något man inte vill?

In the sun.

När jag hittade denna video så tänkte jag "Nämen är det inte hon som är med i liftarens guide till galaxen?" sökte på bandets namn, och mycket riktigt. Jag visste inte att Zooey Deschanel dessutom kunde sjunga.

Päls som påminner om lik.

Jag var medlem i djurens rätt ett par år.
Jag har inte betalt årets avgift och har nog fått min sista medlemstidning.
Där inne hittar jag en insändare där ett par personer är upprörda över att på förra numrets framsida visat bild på en person som använder en pälsmössa.

"Hur kan vi tillåta att ha en stor pälsmössa på bild som en modedetalj?"
"...Det kan vara svårt att se skillnad på en äkta/oäkta päls, och det signalerar att det är okej att bära päls"

Detta var lite urdrag från insändaren, och jag kan förstå hur han tänker, att om vi går runt i fuskpäls kanske någon annan ser detta och tänker "Vad snyggt! Jag måste också ha en sån" men köper riktig päls.

Jag tycker fuskpäls är bra, precis som syntetisk läder, då kan man faktiskt köpa kläder med ett godare samvete, som man tycker är snyggt.
För visst kan man tycka päls är snyggt även om man står på djurens sida?

Men, jag förstår personen som tycker att djurens rätt borde stå med ett godare exempel och utesluta pälsen (oavsett om det är fusk) och väntar mig en liten ursäkt eller en förklaring som svar från djurens rätt, och detta fick de som svar

"Förutom att det där inte är en pälsmössa utan Patriks Arves senaste frisyr sätter sätter Norrköping/Söderköping fingret på en intressant frågeställning. Nårå skojar bara (om frisyren)"
".. det måste vara möjligt för den som vill välja ett bära material som efterliknar djur..."

Håller kanske för en gångs skull med dem.
Men kan inte låta bli att hålla med Lokalavdelningen Norrköping/Söderköping, borde vi inte hitta andra modedetaljer som inte innefattar päls från djur eller skinn och läder?

I know that I live today.

Jag ser fotografier som väcker min konstnärliga själ, jag har aldrig vart bra på annat än att ta fotografier. Jag vill fånga känslor och förmedla dem.
Det är så svårt att skissa, skriva och berätta, jag vill visa det mina ögon såg.

Det var en informationstillfälle som garantiplatserna på KTH, jag minns en mattelärarinna jag hade som tyckte jag skulle platsa i KTH hur bra som helst, men jag tvivlar.
Jag föddes med en pedagogisk och empatisk förmåga, jag ser ljus i de fulaste av människor, och finner sorg i enkla förluster. Jag vill jobba med människor som känner inte kalla datorer som ständigt kräver en större tankverksamhet.
Nej, inget KTH för mig, den platsen ger jag till någon annan (mina betyg är iofs inget att skryta om...).
Jag vill läsa om människor, om olika psykologimetoder, lära mig mer om terapihundar och möta nya typer av människor.

Funderar väldigt seriöst på att studera till socionom/lärare/psykolog.
Det är inte så svårt, när man vet en bit på vägen vad man vill.

Stjärnorna finns här.

Finns mycket som jag upptäckt är rent överskattat i mitt liv. Ett utav dessa är internet, även om jag är en stor brukare av detta fenomen så finner jga inte längre något roligt med att sitta på forum, kolla igenom andras liv eller ens spela onlinespel. Inte så mycket som när jag var yngre.
Jag hittar istället myket roligare sysselsättningar, och tyvär är tv-spel ett utav dem.

Internet använder jag mest för bankärenden, jobbsök och mail, jag saknar nog lite det där lilla om att ha mailkompisar, ska nog försöka maila med de fina indviderna igen.

Vi är ett samälle uppbyggt på "internet", all info samlas här, alla blottar ut sina liv, åsikter och mobbning existerar vart du än kollar.
Vi pratar inte längre med människor mer än genom deras bloggar och facebook uppdateringar.

Jag behöver mer grupper som när man rollspelar, mer riktiga grupper. Skulle nog behöva en ungdsomgård eller liknande att hänga på.


(och som vanligt jag generaliserar, alla är inte såna, internet är ingen dålig idé som borde avskaffas osv.)

De vackra i

I had reach, she had flexibility.

Spelar lite mass effect då jag inte gör annat, och blev väldigt kär i Garrus, en av karaktärerna i spelet. Det som är roligt med Bioware spel är att du kan få en romans med karaktärerna, oc ja, jag satsade på den ärrade turian.

Jag har alltid dragits till de "annorlunda nördarna/töntarna", de som haft utseendet på sin sida har på något vist skrämt mig, att det inte finns mer än deras utseende. Nördar accepterar mig dessutom, vet inte hur många killar som annars klarar av en rollspelande flickvän?

Lydnaskursens avslut.

När någon nämner ordet "lydnadskurs" låter det genast som att man ska gå till en kurs där hunden lär sig lyda dig. Som att det är hunden som går kursen.
Jag ser lydnadskurs snarare som en kurs för mig, att det är jag som ska lära mig läsa av hundens signaler och lära mig att få honom göra det jag vill.

Sista kurstillfället tränade vi hundmöten med hjälp utav ett uppmärksamhetsljud. Mitt ljud är ett "puss-ljud". Så när vi mötte en utav kursdeltagarna, gör jag puss-ljudet och kastor riktar sin uppmärksamhet mot mig istället för hunden, och där får han massor av beröm.
Detta gick verkligen hur bra som helst, han lyssnade och var väldigt uppmärksam. Det kommer nog inte vara lika enkelt när vi möter en hund på promenader här hemma, men det kommer definitivt vara enklare.

Sedan fick vi diplom och kursen var slut.

Så vad händer för mig och Kastor nu?
Skvallerträning och åter skvallerträning. Uppmärksamhetsljudet är en bra bit på vägen för att kunna ha Kastor lös, så nästa steg är att lära honom att skvallra på saker istället för att jaga dem.
Vi ska dessutom köra med löplinan minst en gång per dag för att börja minska med "koppel-förandet" och använda mitt kroppspråk mer.

Som alltid när det gäller unga hundar, kör jag med "ett steg bakåt, två steg fram". Varje dag kommer inte vara den andra lik, men vi börjar närma oss med myrsteg emot det stora slutiltiga målet!

Är det detta vi kallar djurrätt?

Här är resten av artikeln.

Vi kör med löplina,

Efter att jag fick en bra genomgång på hur jag ska använda löplinan under lydnadskursen, blev jag sugen på att fortsätta hemma.
Jag och Kastor har tendenser att vara lite off med varandra, han verkar ha bomull i öronen och jag är helt enkelt inte rolig att komma till.

Men nu körde jag på med löplinan och bestämde mig för att strunta i alla känslor som sa "Det kommer gå åt helvete".
I början har vi problem med kommunikationen. Han springer och struntar i mig, och jag försöker ständigt med att få hans uppmärksamhet. Vilket inte går alls. Jag börjar nästan ge upp, men då kom det som en blixt.
Han började ta kontakt med mig och jag börjar använda kroppen på ett annat sätt att kommunicera med. Vi springer lite längs vägen fram och tillbaka, samtidigt som vi leker lite med varandra.
Det var otroligt roligt, tills en joggare kom som Kastor också ville leka med. Joggaren blir lite småbitter och muttrar "Håll i din hund".
Till mitt försvar måste jag säga att jag glömde bort omvärlden lite och det var bara kastor i min värld.

Härlig upplevelse och en hopp om en framtid där jag kan ha honom lös. Denna vecka ska helt tillägnas åt skvallerträning och löplina. Kanske en tur till djurgården.
När jag inte ska ta igen mina skoluppgifter vill säga.

Ska jag börja tänka på att jobba med djur igen?
Efter detta basår är tanken att jag ska ta ett sabbatsår, jobba i stall och bara göra sånt som är roligt. Kanske gå lite kompletterande kurser på halvtid och distans. Framtiden har jag lagt lite ur fas. Jag vill jättegärna hålla på med djur, men inte vara stallarbetare hela mitt liv, eller jobba som djurskötare.
Biolog, det är ett alternativ men det är en tuff utbildning med mycket kemi (som jag tyvär har svårt för), funderar smått även på biologilärare, men vet inte hur jag ska kunna hantera bråkiga elever.

Det är svårt detta med framtid, så att jobba ett tag och bara lägga energi på det, kanske får mig att bli motiverad till skola och utbildning igen.
Tills dess får jag helt enkelt hobby-läsa etologi och anatomi, läsa djurbloggar som "Ett liv för djuren"

Ikväll
Då blir det att träffa nya trevliga människor och lyssna på härliga artister.

Ett stort jävla svart hål.

Visst kan det kännas så ibland? Att man kommer tillbaka till tonåren igen och bara känner ett sugande ångest.
Pratade med Martina lite om tonårsdeprission och folk som hoppar ut framför tåget. Jag började dra mig tillbaka till Sockerdricka, för där pratar vi om en sida som skriker tonårsångest.
Var och vartannat inlägg handlar om ätstörningar, anti-deprissiva och självmordstankar, och detta svarta hål som fyller upp ens inre. Även jag skrev av mina tankar och vad jag gjorde om dagarna, även om ingen läste gillade man tanken att någon kanske gjorde det.

Kanske är de här sidorna och allt bloggande en form utav terapi, ett sätt att komma igenom tonårsångesten.
Jag skrev i en svart bok, lyssnade på a perfect circle och var bara kär hela tiden när jag inte fokuserade på att vara annorlunda.

Jag skrev mitt namn i vattnet, så att du vet vart jag finns.

Jag kan inte sluta bli berörd av den här låten gjord av Kent, som en vad-ska-vi-säga hyllning till alla människor som inte ger upp när någon saknas.
Har själv aldrig upplevt att någon har försvunnit ifrån mig, bara de som lämnat mig. Varje gång min hund rymmer ar jag hjärtat i halsgropen, och alla hemska tankar far runt i mitt huvud.
Känslan av att ständigt leta, att inte finna ro om natten. Ett försvinnande som jag tror är värre än döden, för när någon dör kan du sörja, är någon borta, vad gör man då?

Skelett eller troll.

Det är tabu i samtalen att nämna att någon är överviktig, men att säga att någon är smal är genast okej, även om smala människor också kämpar.
Modeller, kändisar och personer i media hejjas på när de pratar om att tjejer ska ha kurvor, något att ta på och att det är fult när nyckelbenen sticker ut, och att man ser revbenen.
Men så fort någon klagar på att man inte ska vara överviktig och nämner "låren ska inte sitta ihop" är denna person stämplad som ett monster, ett okänsligt sådant.

Varför måste människor välja en folkgrupp att klanka ner på, och en folkgrupp att tycka synd om? Kan vi inte sluta döma människor efter utseendet och gå på personligheterna.

Jag säger såhär, det är fult när en tjej ska sluta äta och till slut se ut som ett vandrande skelett, och det är också fult när någon äter kopiösa mängder och ser ut som ett stort bergatroll. Tyvär måste jag erkänna att jag finner ingen sympati över dessa psykiska sjukdomar, för i min värld så kan skeletten sluta gnälla och börja äta, och trollen kanske borde tänka på att röra sig och tänka över sina matvanor.
Låter vi våra husdjur magra av eller bli överviktiga? Nej, för det är skadligt (ja, faktiskt!)

Självklart finns det psykiska problem som leder till under och övervikt, men det är svårt att sätta in sig i något som man inte har upplevt själv.

Det är fint att skvallra.

Nu börjar jag ta tag i Kastors träning på allvar, och nu är det skvallerträningen som ligger på prio 1, med en klicker och en massa godis ger vi ut på vägar där det finns en massa smådjur och fåglar.
Klickar varje gång när han stannar, och detta ska upprepas tills han förstår kopplingen.

Nästa projekt blir att skvallerträna på hästar. Ska införskaffa tennisbollar och alltid ha med mig dragleksaker, en ny dag på resten av ditt liv.

Nytt hopp.

Jag tror 2010 blir mitt år, nya vänner, nya upplevelser, vänner i allmänhet!
Det som hittills har vart mysigt är just att jag har träffat nya vänner, att jag nog har ett jobb som kommer sysselsätta mig långt framöver, att min hund blir lydigare för varje dag, att det känns som allt kommer att ordna sig till slut.

Lite känslosamt inlägg kräver bara ett citat ifrån en utav Kents låtar, Hjärta.

Som det strålar från mitt hjärta
Som en motorväg av ljus
Genom hålet i mitt hjärta
Kommer räddningen till slut
Genom hålet i mitt hjärta

Ett roligt projekt på gång,

Pratade med min kära vän Martina om ett litet kul projekt som vi tänkte starta.
Låt oss säga att det kliar i mina författarfingrar.

Vi pratade om barnböcker, och jag tänkte genast på boken "Graveyard" som Neil Gaiman har skrivit. En lite annorlunda barnbok som har en intressant handling. Jag har alltid haft en författar-kärlek till Gaiman.

Just nu känner jag att det finns sjukt mycket tankar i mitt huvud, och jag ska börja skriva av min fantasi.
Måste skaffa en bok om nordisk mytologi, bara sådär, eftersom det är intressant med svenska och nordiska folksagor. Kanske investera senare i boken "Svenska Folksagor". Jag gillar sagor, de är sådär lagom hemska.

P.s Jag har saknat min författarsjäl lite.

Min hund med potential.

Kursen gick bra men min hund kan verkligen inte detta med att varva ner. Något som jag känner att vi måste jobba på, blir alltid såhär på kursen och det brukar bli mer och mer stissigt ju längre in på kursen vi kommer, vet bara inte hur jag ska bryta mönstret.

Men resten...
det gick om ett rinnande vatten, han lyssnar hur bra som helst på mina kommandon, är extremt lyhörd, och nästan varje övning slutar bra. Jag har verkligen en stjärna i kopplet, och han tycker dessutom lydnad är kul. Vilket gör det hela mycket roligare för mig!

Perspektiv på livet.

När allt flyter på i samma ström förväntar man sig inte att den ska brytas.
När man förlorar en annan människa bryts strömmen, och han som alltid har vart där var numera borta.
Enda sedan man var liten förväntade man sig att föräldrarna alltid ska finnas där, syskonen och vännerna/personerna runt omkring, men en dag tar moder jord tillbaka våra lånade kroppar.

Nu har ännu en person som påverkat mitt liv gått bort. En ridtränare som har en speciell plats i mitt minne. Han var en underlig person i mina ögon men väldigt rak. Med sitt militäriska lärningssätt lyckades han tända en kämparglöd hos många duktiga ryttare.

Jag har ett speciellt minne utav honom. På den tiden jag och min syster delade på hästen Jaffa, fick jag ha en privatträning hos honom (jag var under 14 år, utan självkänsla och var livrädd och nervös).
Men det var ett roligt ridpass, jag fick övningar som att "trava nu med långa tyglar och utan att ta i hästen ska du göra halt".
Det var ingen press om att hästen skulle gå i form eller att jag skulle vara världsbäst, det var snarare en sökande utav förståelse.
Och det finns flera, när jag red Dumle på Lurbo och lyckades få ett godkännande, då kände jag mig riktigt duktig, eller när jag fick den berömda "negerdocka i plast". Jag ler ibland, trots alla gånger jag vart oense med hans tankesätt.

Med tiden kunde man nästan se ur tröttare han blev, hur träningspassen blev mer enformiga.
Och nu, är han borta.
Det var många tillfällen jag inte alls tyckte om honom som tränare, men när han gav beröm tog man verkligen åt sig. Jag hade många gånger delade uppfattningar utav honom, men måste erkänna att han ändå har lärt mig en del.

Men, jag minns honom endast för den han var den dagen då jag som en osäker liten tjej lyckades ha ett roligt pass för den läskigaste tränaren.

Du är min hjälte för du är precis så svag som jag.

Kents musik är ibland poesi i en annan form för mig, det är få svenska låtar (som just är på svenska) som är bra.
Ibland glömmer vi bort att det språk vi har är faktiskt väldigt vackert, ett sjungande språk, och texter skrivna på svenska kan verkligen bli fina med rätt ordval.
Det är inte bara engelskan som har fina meningar.

Var över hos mamma igår och fick gå en massa ute, mina skor måste verkligen bytas ut, jag måste skaffa vinterkängor.
Det var en mysig promenad med min syster och hennes nya foderhäst Surprise. Kastor tyckte det var helmysigt att äntligen få vara i skog och annat, men än var inte dagen slut. Vi åkte förbi Daniels föräldrar på vägen och fick i oss kvällsmat och såg på melodifestivalen, vi hade det trevligt, men kastor kunde inte slappna av, så vi hade en väldigt trött hund i bilen sen på vägen hem.

Idag är det kurs, och jag måste fråga om råd ed passivitet träningen, det har inte alls gått så bra, och det är något vi måste fortsätta att träna på.
Men i överlag är Kastor en underbar hund och jag känner ingen oro för framtiden :).

Små funderingar, som det kan bli ibland.

Hade åter igen en konstig natt och är ur fas idag, beror nog på att jag skolkade från taidon vilket medför till en dålig karma. Men ibland är inte humöret på min sida helt enkelt.
Idag är det vackert väder ute, att gå runt med Kastor är bland det mysigaste som finns, och i de stunderna existerar bara vi, inga dumma måsten eller tankar om hur-livet-kunde-vart-annorlunda.

Pratade med min kära vän om detta fenomen, om att de val man ångrat genom livet, om man skulle valt annorlunda?
Jag känner ofta i efterhand att jag har valt fel, och bryter mitt mönster, och står kvar med en klump i magen. Men de här valen visade mig trots allt vad jag inte trivdes med.
Valet att köpa hund ångrar jag aldrig numera, nu är han en del av mitt liv och jag minns inte hur det var innan att ha hund. Nu är det självklart att gå efter man vaknat, gå en längre stund på dagen och sedan ha honom i åtanke när man åker bort.
Så som det alltid ska vara. Jag är glad över att han är i sina bästa år, snart 1 år dessutom =) vad tiden ar gått fort, snart har jag och Daniel bara vart ihop ett år, det känns som flera, han är som Kastor verkligen en del av mig som är otroligt stort.

Oj vad konstigt detta blev.

Tänkte tillbaka.

Kollade igenom lite äldre bilder på Kastor tagna i somras, det lilla skruttet, och självklart tänkte jag tillbaka till valpperioden :)

La Future.

Under fysikföreläsningen föll mina tankar i en helt annan bana än den bana som läraren pratade om (cirkulär rörelse, planeter, kulor, pendlar... ja).
Jag började tänka på framtiden som jag haft en STOR ångest inför. Men idag under föreläsningen hamnade jag i en klarhet, dimman lättade något.
I höst blir det komvux, engelska B och så ska jag försöka plugga Fotografisk Bild A (verkar riktigt roligt), dessutom tänkte jag plugga till högskoleprovet.
Våren därefter (dvs om ett år!) tänkte jag söka antingen Lärarutbildning inom Biologi eller Socionomutbildningen, vill jobba med människor.
Ska dessutom gå en kurs som mamma precis gått om KBT (Kognitiv beteendeterapi), intressant!

Nu kan jag lugnt plugga och känna att jag har en plan, en kant att balansera på.

why does it feel so wrong to reach for something more?

Ibland vill man ha det där lilla extra, ta chanserna och sluta fega ur.
Ta sig över problemen istället för runt dem, ta tag i livet och göra det man vill, utan att styras utav fördomar och andras tankar.

Så varför får jag inte ur de andras tankar ur mitt huvud?
När bad jag dem att flytta in där och skrika åt mig att jag gör fel fel fel, och att ingen kommer vilja vara med mig.
Jag fnyser åt dumheterna, men klart har man ett litet rädd skrutt inuti som snyftar när rösterna skriker, en egen mårra som bringer kyla och rädsla in i själen.
Rädslan för det nya, rädslan för lycka, för det främmande.
Tur att jaget ibland är starkare än skruttet.

Trots att tårarna ibland kommer upp till ytan.