Lugnet före stormen.

Daniel på sin plats...



Och Kastor på sin.



Imorgon ska det bli en mer aktiv dag för mig och lilla Kastor, samt en början på en extrem aktiv vecka.
Jag längtar ju faktiskt efter att få vakta två hästar och en hund, speciellt när det är hos Emma, då hennes syn på djur och livet gör det enklare.
Kastor kommer att stormtrivas, och jag får ta min del av denna skogsterapi.

Måste hitta en bra skog att nyttja helgerna på, hur ska ett troll överleva storstaden annars?

Min och Daniels halloween bestod utav:
1. Brinnande ljus
2. Dexter
3. Popocorn gjorde från kastrull

BU på er alla!

Att vara rädd för livet.

"Att våga är att riskera att förlora fotfästet en stund
Att inte våga är att förlora sig själv..."

- S Kirkegaard, dansk filosof

Läste idag en krönika i stockholms city. "Ta tjejträt, ta tjejträt" och allt som den kloka kvinnan skrev stämde överrens med verkligheten.
Hon skrev om att man inte vågar sinka andra i ett lag, eller att man inte vågar vara nybörjare och "sämst".
Många gånger när jag var yngre tänkte jag "Jag kan inte börja spela instrument nu, de flesta började när de var 7 år" eller "Jag kan inte börja dansa nu..." osv.
När man var liten var alla på ungefär samma nivå, alla var nybörjare. Idag kan man hamna i en grupp människor med olika nivå-skillnader, de som redan spelat gitarr i 5 år och de som kan lite. De som inte kan, vågar inte alltid ställa upp.

När jag tänker efter, så stöter jag precis på samma problem.
Taidon, en kampsport som jag faktiskt tyckte om, i början kunde jag verkligen träna järnet och känna ruset efteråt.
Sedan blev jag sjuk och upptäckte att de som var nybörjare när jag var ett bälte över, var på samma nivå, och innan jag var till stånd för att börja träna, hamnade jag ett bälte efter.
Nu ligger jag säkert 3 bälten efter dessa "nybörjare" och vet att jag vill börja igen, men är för feg, för jag borde vara bättre.

Helst av allt vill man ha en person som är lite sämre än en själv. Någon som gör att självförtroendet höjs, vi får ett bättre självförtroende om vi har någon att se ner på, vilket säger sig självt, vi vill vara bättre.

Därför känns skolan jobbig och tung ibland, jag känner att jag behövde en annan kompis som fick F på tentan för att inte känna mig usel, när resten fick bra poäng.
Jag som alltid fick VG-MVG i princip allt jag gjorde, har inte ens fått godkänt.
Men jag kämpar, håller tårarna borta från mitt eviga dåliga självförtroende.
Finns rader av personer jag jämför mig med, allt för att hitta någon som är sämre, för att höja upp mig själv.
Erkännande.

Denna spärr gör att vissa har svårt att göra något de alltid har velat, för att de är för dåliga eller för gamla.

Så nu ska jag försöka kämpa, följa mina val och be om tips från de kunniga istället för att trycka ner mig djupare.
Det är en tuff väg, jag har kämpat i flera år, men visst går det framåt?

Morgonsnörvel.

Ska snart ta itu och leka runt i lägenheten.
Kastor ligger på sin plats vid balkongdörren. Min pojke ligger på vår säng och snarkar. I köket hörs bara ljudet av bandit. Jag ska snart äta frukost, städa och sen plugga matte.
En vanlig dagsordning i en studerandes liv.

Men ikväll ska jag testa ugnen med kladdkaka! Det har jag förtjänat efter en tuff vecka av pluggande, och nu när jag också snörvlar och har ont i huvudet och halsen, då är glass och choklad mums för kroppen.

Kastor var bedårande idag, vi börjar få igång det här med människomöten.
En snäll tant kom förbi och beundrade honom, han tittade på henne när hon pratade men rörde sig inte ut fläcken, sen tittade han på mig.
Stolt matte idag.
Imorgon ska det brännas pengar på lite smått och gott som behövs, det klarar vår ekonomi av just denna månad. Sedan får vi hålla oss tillbaka lite.
Men det är inget vi inte klarar av, ska försöka slippa studielån så länge som det går.

Nu blir det morgonkaffe och frukost!

Ett medvetet val.

Fick ännu ett F och börjar fundera på vad som är rätt för mig, när vi tänker på det. Jag är ung, och ska inte behövs gör så viktiga val så tidigt, kanske jag ska släppa allt och börja om från början?
Ser intressanta lärarutbildningar, som inte kräver något mer än ett gymnasiebetyg, och det är det jag har.
Jag har inga dåliga betyg, därför känns det så främmande att mötas av nederlag, gång på gång. Inte ens labbarna får jag till

Så vad är rätt?
Ska jag kämpa mig genom svetten och tårarna och hoppas att något fastnar i mitt huvud, eller ska jag dra bort det jobbiga och läsa sånt i illustrerad vetenskap?
Jag vill inte forska, eller jobba med siffror, jag vill jobba med människor och beteende. Sånt är alltid intressant, även att dissikera och gräva bland döda organ fascinerar, men är det verkligen jag?

Djupa tankar en sådan kväll som inte ens är sen.
Jag är lycklig här, men är verkligen forskaren, som bara lever för att rabbla upp siffror, är jag en eremit som jobbar bort hela min tid?
Vart är jag begåvad?

En hungrig ronja = trött ronja.

Något som många mina bekanta har märkt är att jag blri extret bitter, ledsen och trött av att inte äta, som ett litet barn.
Det är intressant hur kroppen reagerar negativt gentemot svält och hunger. Brukar skoja lite om att om jag valde att börja svälta skulle det sluta med att kroppen gav upp och självmord pga deprission på en period gällande kanske en månad?
Tur att jag älskar mig och tränar hellre till en "bättre" kropp, hellre sund än skelett.

Nu ska jag ta mig i kragen och laga mat.
Tur att jag har en karl som kan ta hand om mig när jag är såhär knäpp gällande att ta tag i saker.
Han är bra för mig, thats it.

Hade en trevlig teaterupplevelse med Fia igår också, det är nästan så jag funderar på att betala en bättre plats nästa gång, kanske se någon seriös också?

Blev extremt sugen på pannkakor, men det får bli kykling och ris (vilket inte är så illa det heller, snarare mums!)

Äckligt tillfreds.

Ja trivs som fisken i vattnet i denna lägenhet, jag har funnit en lugn plats, men vi får se hur den ensamma natten kommer till att bli.
Men nu finns det inga hinder.

Träffade Erik och Christine, två vänner som fungerar som "the couple" eller hur man nu ska uttrycka sig. Christine är dessutom en väldigt trevlig norrtäljebo.
Fick även lite sått lära känna andra gamla kamrater från Viktors och Dannes "gäng".
Trevligt och åter trevligt, det är detta jag har längtat efter.

Imorgon är det tenta *djupt andetag*
det får bära eller brista, vi satsar på godkänt!

Natt med en trevlig vän.

Jag var lite nervös när jag skulle lägga mig, hae något form av rus som inte ville gå ur kroppen.
Då ringde jag upp Liselott.

Vi pratade om det mesta, och slutade i mer djuphet. Och hennes tankar och teorier väckte ett ljus inom mig, och jag blev verkligen glad.

Liselott, du är en riktigt bra vän.

Hejdå hem, Hej äventyr!

"There is no home like the one you've got, cuz that home belongs to you."

Jag är fylld av förväntan, en skräckblandad förtjusning. Mitt rum består av kartonger, högar som ska packas i en bil och förflyttas, ser hur mitt barndomsrum sakta blir det ett vanligt rum, utan säng och hyllor.
Blir upprymd men ändå känns det stort och läskigt, trots att jag har bott hemifrån många gånger.

Internat på gymnasiet, praktik på taffsnäs, praktik i blekinge...
Jag är van och trivs med att syssla med mitt.

Lite sentimental skrift om mitt f.d hem...
Jag har bott på den här gården i snart 16 år (kan detta stämma?). Jag har fått uppleva hemska saker men har också gamla minnen som bringar fram glädje.
Vänner jag skaffat och förlorat, upplevelser som har skapat mig, den jag är.

Som liten minns jag inte så mycket, mer än stunder med en barndomsvän (som jag tappat helt), en kille som var som en bror för mig, som bodde också där på gården.
Bör nämnas att jag har bott på ett ställe där det mest består utav kollektiv av f.d missbrukare, så det fanns inte många i min ålder, som bodde på samma plats som mig.
Midsommarfiranden, julfiranden, påskfiranden.

Promenaderna runt gården vid midnatt, tillsammans med Martina.
Turerna till Munktorp tillsammans med Viktor.

Jag lärde mig rida här, sett favorithästar komma och gå, precis som ridlärare.
Jag har pendlat harifrån 2 timmar in till stan, och levt efter busstider. Min närmsta vän bodde 2 mil ifrån mig.

Nu ska jag bli stockholmare, ha en kvart (!) in till centralen och plötsligt kunna planera in annat utan att följa busstider (då jag bor nära tunnelbanan).
Förstår någon hurpass stor skillnad det är mellan Gården och Stockholm?

Kommer sakna norrtäljestunderna, och faktiskt lite åkersberga.
Men nu är det av på nya äventyr, och det är dags för mig att börja leva ett eget liv.

Tänk att det är så viktigt att ha rätt.

När jag ser på program som "Debatt" på SVT så blir jag inte lite snurrig.
Där sitter en grupp människor och skriker i mun på varandra för att bevisa att de har rätt, men det är såklart ingen som erkänner att någon annan än du har rätt.

Det är roligt att diskutera, men ibland måste man ge sig för att motparten faktiskt har rätt. Jag sitter gärna och startar igång diskussioner och viker mig när personen har vettiga argument.

Det finns så sjukt mycket debatter och aldrig kommer någon överrens, programledaren måste hejda de entusiastiska talarna, som egentligen bara är till för att övertyga oss om vad som är rätt eller fel.

Men vad är rätt och fel?
Jag tror att ingen människa kan bestämma vad som är rätt och fel, utan allt handlar om individer, jag tycker att en sak är okej kanske gällande hunduppfostran, coh någon annan säger "nej så är det inte" (och nej jag tror varken att Ceasar eller Ander Hellgren har rätt i alla lägen).
Men är det inte jag som egentligen bestämmer mina rätt och fel?

Det här om drömmar.

Alla djur drömmer, många gånger ler jag åt Kastor när han småskäller och jagar sina byten (han springer väldigt fort). Övertygad om att fler djur än hundar drömmer.
Jag drömmer väldigt ofta, men det är inte alltid fina drömmar, har vaknat många gånger av att något hemskt har hänt.
För att sedan ligga och försöka lugna andetagen.

Man kan inte låta bli att tyda.
Men sedan ska man dessutom förklara, hur det kan vara så.

Jag skickade ett sms till min kära vän Martina, att jag hade drömt om att folk dör nu en tid tillbaka.
Fick som svar att hon hade sett i en drömtydarbok att "det kan bero på en rädsla att släppa det obekanta"

Jag ska flytta, det är att släppa hela mitt barndomshem, till något nytt och i mina ögon skrämmande. Så där kan denna drömtydning stämma in.

Men är det så lätt att tyda drömmar, när vi inte ens vet vad drömmar riktigt är?
Finns så många teorier till varför du drömmer och varför drömtydning är båg.
Jag tror att drömmar är något utav en omstart av hjärnan, jag upplever många gånger i drömmen av saker jag oroar mig för, saker som har hänt eller något jag pratat om.
Som om hjärnan bearbetar information och visar små bilder till mig.

Sedan har vi det abstrakta i drömmar, kanske är det ett bevis på vår rika fantasi?
Att drömma om saker som sedan sker (vart där, tråkigt och skrämmande) kanske har det någon koppling till de känslor vi får när vi anar något?

Vad tror du?

Kastor-ryck.

Många borde ta lärdom av Kastors sätt att gå fram i livet. Med buren svans går han emot stormar och motgångar, och han ser alltid stolt ut (även om han snubblar till någon gång ibland). Och hans sätt att bemöta andra är oslagbart.

Mötte mamma på morgonpromenaden, hade honom lös och han blev alldeles till sig,
"Det är så himla roligt att se dig!" man kan nästan se orden i rörelserna.

Tokiga hund.
Men man kan inte låta bli att le åt hans glädje.

Snöstorm och reflexer.

Imorse snöade det!



Gjorde ett tappert försök till att fotografera min suddiga hund.
Kastor har ett fint sätt att söka kontakt på, med sina sympatiska ögon. Nu kan man ha honom lös korta stunder, och där övar vi just på kontaktövningar, och följa.
Stannar jag, stannar han, säger jag vänta, väntar han, går han en bit i förväg väntar han. I bästa fall, får inte glömma att han fortfarande är valp och kan hitta på egna ideer.



På eftermiddagen följde vi med Freja när hon red sin häst.
Han var jätteduktig och kunde lyssna på Freja från hästryggen, målet är att kunna rida ut med honom, men vi tar små steg i taget, och som alltid med djur, går vi efter ett-steg-framåt-två-steg-bak principen.

Har även köpt ett reflextäcke till honom, så nu syns min hund även i skogen.
Hans färg gör gärna att han smälter in i terrängen.



Ikväll blir det mer flyttstök och mattebråk.
Men stolt som jag är ska detta klaras av.
Regnar ute och jag vet att en promenad minst till innan sängdags. Kastor och matte tycker inte om regn.

Det snöar!

[tryck på bild]

Det här om att ställa upp.

Jag har många vänner som har det svårt.
Det kan vara personer som har problem hemma, som har problem med sig själva, som har problem med sitt förgågna och de som har problem med framtiden.

Jag är en person med en empatinivå som skulle sträcka sig över alla rollspelsformulär och kanske då göra min karaktär rätt dumdristig. Men som person, känner jag mig så?
Ställer gärna upp för andra, står och lyssnar, väntar med dem för att de ska slippa vara ensamma.
Och jag trivs med det.
Ibland så vill jag ha samma bemötande tillbaka, men när jag tänker efter, finns det någon i min närhet som har samma höga empatipoäng i sitt rollformulär? Då kanske det är svårt att ge så mycket tillbaka som jag kräver.
Är jag krävande som person? Kanske jag borde nöja mig med något mindre.

Hunden finns alltid där, älskar mi villkorslös, det värmer varje gång när jag kommer hem och får ett yrväder emot mig som säger "och var har du varit"
Han är ung och jag tänker ta varje dag i minnet.
För ett djur kommer alltid vara din bästa vän.

Kvällstänk.

Idag har det vart en lång dag, en dag som känts som två dagar.
Kvällen kommer med sitt lugn och lovar en natt av sömn.
Kastor buffar på mitt ben och säger "vill sova nu matte".
Matte lovar sömn, och han lägger sig vid mina fötter innan sänggång,

En blöt hund och blöta fötter efter en promenad i regn och pölar.
Nu till sängs grubblandes av fysikformler jag redan kan i huvudet.

Imorgon, Måndag, 8 Månader, Kontrollskrivning, Kväll.
En ny dag i tidens eviga cirkel av dagar och månader.
Bara olika namn

Melankolisk tillstånd.

Mörka moln på mina axlar, kanske en promenad kan skringra dem. Kastor har blivit stor.

Godmorgon.

vad sägs om lite slumpmässig gravitation?

Hundrade inlägget nu
Jag har en träningsvärk utan dess like, har börjat packa ner saker (mamma hjälpte mig köra saker till the lägenhet), vad mycket saker jag har skrapat ihop på 17-18 år. Sentimental som jag vart, har jag inte slängt allt, och måste nu med en sorg i hjärtat slänga gamla figurer, sucka åt min legolas period (jag var tonårsförälskad i en blond alv...) och skratta åt krimskrams.

Dags att starta ett nytt liv.

Vissa...

Tänker inte nämna namn, men läste av ren nyfikenhet lite bloggar och blev illamående utav innehållet.
Tacka vet jag Zelda-Lina och Mikael Sols bloggar.

Tur att det finns vettigt folk som kan vara en fin motpol till de som är lite mindre vettiga.

Helg!

Glad över att helgen är här!
Stressen har släppt och idag uppförde sig kastor som en valp men ibland lyssnade han jättefint. Längtar tills han får en koncentrationsförmåga.
Könsmognaden verkar hoppa in på honom nu, han har börjat lyfta på benet (!).

Nu ska jag städa så mycket som jag orkar, sen dricka te och läsa fysik, blir mycket fysik i helgen pga en kontrollskrivning på måndag, men jag ska verkligen statsa järnet denna gång, sen blir det till att plugga lite matte på söndag också...
Tenta om en vecka!!!

Tentaångest...?

Dum-dag.

Som tjej så har man sina dum-dagar, ibland pga hormonella förändringar i kroppen och ibland för sök-efter-sympati.
Idag var en sån dag. Dock varken sök-efter-sympati eller hormonmonster, jag har fått en reaktion utav detta fenomen som kallas för stress.

Kroppen svarar ofta negativt på stress, då det naturligt sätt ska användas i krissituationer, läggs min stress över tentor, kontrollskrivningar, labbrapporter, le dog och att hinna med allt annat i livet.
Detta känns som ingenting om man jämför med att bli jagad utav sabeltandande tigrar...

Nåväl, pojkvän snäll, ska komma hit, trösta mig och tvinga mig till avslappning.
Nu ska jag se om jag kan omvända stressen till något mer givande.

Saknad vän.

Lite melankoli när jag tänker på Martina i göteborg, min egna norrtälje-bo som nu har blivit göteborgare.
Man kan inte bli mer än småledsen över tanken att hon stannar kvar, men samtidigt finns det telefon, och mer anledning till att åka och resa, samt att hon är lycklig därnere.
Oj oj, vad man måste gå igenom?
Livet är en liten ledsen, glad saga igen.

We're part of a story, part of a tale
We're all on this journey
No one's to stay
Oh where is it going?
What is the way?
We're part of a story, part of a tale
Sometimes beautiful and sometimes insane
No one remembers how it began
- Within Temptation "Never-ending story"

Hälsa på mitt nya hem också, still unreal.

Foto?

Saknar att ha en kamera, när jag ser på foton som de här blir man inte mer än sugen.
Kanske kan få ihop det i helgen, men det tär emot att inte få en sovmorgon, och jag vet att det blir en sen kväll.
Synd att man pluggar bara..

Däcka på tangentbordet.

Kan resultera i konstiga tecken på bloggen.

Eftermiddag.

Som vilken som helst.
Men idag ska jag tokstäda köket, sedan plugga, äta soppa, plugga, åka till valpkurs, sova...

En vanlig eftermiddag.
Men snart blir det mer ovanligt, hu-je-ja-mej, blir fattig student for real, sambo och en "fågelunge som lämnat boet"
Äventyr?

Konstigt.

Något om anabola på tv.
Kastor visar att det är i hallen han vill vara.
En tickande klocka.
En pojkvän som är ett telefonsamtal bort,
Efter en promenad guidad av månen.

Instängd

Bättre sent än aldrig.

Hoppade in på min uppfödares sida och hittade lite bilder från valpträffen från augusti! Fotografen är Maria Risberg, min uppfödare från kenneln Lappriket.








Lova, kastors syster :)

Fler bilder här

Någon som har undrat hur HD röntgen kan gå till? Hon har en liten bildserie från när hon HD röntgade sina hundar på husdjurshälsan, troligtvis kommer även jag åka dit och röntga. (trots att det ligger i göteborg.)
Bildserien

Fin kennel så om någon funderar på Finsk Lapphund rekommenderar jag Marias. Lappriket :)
(de har extremt fina valpar just nu... fin fina färger!)

Regnande höstlöv.

Trött flicka, bra morgon.

Började med att komma 3:a i working equitation, vilket verkar vara min gren. Duktiga hästen också, men första gången utan prestationsångest (det är en otroligt bra början)
Sedan fick jag se på

Arthur och minimojjerna

fnitter fnitter, min och Fias typ av film helt klart.

Nu är det plugg som gäller.
Men trött är jag.

Ronja älskar sin hund!

Kastor och jag tränade åter igen lydnad ute, nu lyssnar han ännu skarpare och tycker detta är så kul att han ibland inte vet vart han ska ta vägen.

Jag rekommenderar verkligen ni som har aktiva hundar att testa lydnad, min hund blev väldigt lycklig över en arbetsuppift.
Och lydnad är inte militäriskt och bara kommandon, det handlar väldigt mycket om kontakt och att hunden är glad att följa sin matte.

Jag kan också rekommendera boken "Kontaktkontraktet", om just kontaktövningar och även skvallerträning.

Idag var det även frost ute, då blev min lapphund lycklig!

Rallylydnad?

Kollade med nyfikenhet på den här sidan om lydnad, kollade vad jag skulle kunna träna på. Och jag ramlade in på Rallylydnad!
Verkar vara perfekt för mig och Kastor, delvis för att det är lättare än vardagslydna (I think...) och att det verkar mycket roligare i min mening.

Här är ett youtubeklipp också:



Ska träna mer på lydnad med honom, funkar mer för hans huvud, och han orkar koncentrera sig på det.

Im not dying today.

Titeln är en låt av Tori Amos (kärlek)

Färgerna kryper fram från de gröna.
visar liv innan död.

Långsamt somnar jorden,
under ett frosttäcke,
med en tanke om våren.

Tänk om döden alltid kunde vara så vacker?

Tänker lite på de små handlingarna som gör dagen mer värd.
Ibland är vardagen trist och grå, men det kräver inget stort för att färglägga den. Allt som behövs är en vän eller någon familjemedlem.
Jag älskar små genomtänkta handlingar. Som när jag pratade med min vän som är I göteborg för tillfället, hon berättade att hon hade köpt en present till mig som skulle passa mig perfekt! Att den var billig gör mig inget.
Gåvor köper inte vänner, däremot tankar.

Jag blir glad varje gång Zaxen ringer, och lite ledsen över att han alltid ringer I fel tillfälle, tänk om jag kunde ge honom lite mer tid?
Ringde min farmor för första gången på kanske 3 år, och hon blev så lycklig.
Det är de små sakerna som gör helheten, varje liten detalj.
En kram, en klapp på axeln eller ett hej kan göra en person lika lycklig som när en annan människa uppfyller sin dröm.
Det är inte handlingens storlek som bestämmer lyckan.

Mäkta stolt matte!

Hade lite egen lydnadsträning med Kastor, med GODA resultat.
Han följde mig jättefint vid vänster sida, satt på kommando och kan nog snart även ligg. Han stannade och kom när jag tillär honom. Och han var riktigt glad.
Lydnad verkar bli vår gren, åtminstone i lätta klasser (ronja drömmer sig bort) detta kommer dessutom hjälpa vår små olydnadsproblem.

Fått fram leklusten med hjälp utav en strumpa, kom mycket gott med valpkursen också.
Såna här dagar blir Ronja glad över sin busiga valp.

En liten video på Youtube kommer snart också.

Och vad var det vi kallade för "Djurrätt"?

För ungefär två år sedan blev jag medlem i föreningen Djurens Rätt.
Vi hade djuretik i skolan och jag blev djupt berörd av hur djuren behandlades.
Efter en praktikperiod i Blekinge, lärde jag mig att mycket inte är som det ser ut.

Så ibland får jag hemtidningen "Djurens Rätt" och nu går jag snart ur den där föreningen.
Anledning? De vill bara att världens befolkning ska bli veganer, tidningen är väldigt aggressiv och de smutskastar all djurhållning. Ibland när man läser mellan raderna är det som att man kan se "människor bör inte ha med djur att göra alls"
Trött på detta, men har vart tålmodig tills nu.

Hästarnas kval, de finns på lantbruk, används som sällskapdjur och flåsar fram i TV varje kväll. Men inom djurrättsrörelsen har det vart ganska tyst om hästarna

Min första reaktion var "Jaha?" sedan läste jag denna artikel och blev mer och mer förbannad för varje ord som sades. Visst det fanns mycket sanning men sjukt mycket smutskastning emot hästägare.

... I fantasin är häst och ryttare i perfekt samspel och är som en enda levande varelse tillsammans, i verkligheten ser det dock annorlunda ut.
Istället för en finstämd kommunikation på hästens villkor utsätts hästar för träningsmetoder som bygger på våld och tvång...

Var inte det länge sedan?
Alla hästmänniskor jag känner lever för det bästa för sina hästar. Jag ser unga tjejer rykta sina hästar i flera timmar, läser som tjejer som kämpar för att hästen ska bli frisk, har en heeeel del solskenshistorier om hästar som fått en andra chans, om sorgen när ägarna måste ta "det" största och hemska beslutet.
Tvång förekommer, visst, men de nya ridlärarna kör på snälla, mjuka metoder, det är få lärare kvar i den gamla skolan.
De glömmer bort så mycket.

Det intressant är att det ofta inte finns en vetenskaplig grund för dem. De verkar som att människor tror att hästar fungerar på samma sätt som vi.

Ursäkta?!
Jag har läst den söta mysiga tidningen "Min Häst" och de har tagit upp sen jag började hur hästar fungerar, att de är flyktdjur, flockdjur och att de äter helst gräs och grönt.
Jag har gått en utbildning där alla fick lära sig att hästar har en annan matsmältning, och visst, många blev "upplysta" men vi fick ju lärdom, så det är klart det finns vetenskap bakom detta.
Alla foderkurser man kan gå? Att alla vet att en häst trivs bäst att gå ute året om?
Snälla....

Detta märks bland annat på många ridskolor. Där undervisning sker utan dialog

Okej, kan stämma att vissa ridskolor ser ut så, men varför nämner de inte de bra ridskolorna?

På hästhögskolor får nästa generation hästmänniskor sin hästutbildning.> Här får eleverna lära sig kratta grusgångar i fina mönster. Medans hästar står i boxar upp emot 20 timmar/dygn.

Jasså? Jag gick kanske en konstig hästutbildning där jag lärde mig om hur hästar fungerar, där många fick lära sig slå på tappskor, där vi fick kunskaper om hur man håller en häst frisk och skadefri...
Detta är ett skämt.

Känns som att Djurens Rätt denna gången har skrivit en artikel utan fakta.
Baserat på att alla hästar som inte går ute 24h om dygnet mår sjukt dåligt och är deprimerade. När jag känner lyckliga hästar som faktiskt inte går ute mer än kanske 8h om dagen.

Jag har börjat tröttna på Djurens Rätt nu, funderar starkt på att byta förening att stödja.
*andas ut lugnt*

Och ja, vissa saker de skrev stämmer, men de ska inte bara fokusera på det negativa för att behålla medlemmar.