Jag får svära

Idiot,Idiot,Idiot,Idiot,Idiot,Idiot,Idiot

Den stora bokstaven F stampade ner mig djupt ner i marken och jag är i en sån svacka just nu. Ett självförtroende i botten och en massa press.
Jag försöker hitta på saker att göra, spelar ett strategispel som Daniel spelar och så fort jag inte gör något är ångestmonstret där och äter mig innanför

Det är inte själva saken att jag failade på denna tenta, det är att jag bara haft två godkända tentor hela den här terminen(!) och det känns som ett sug varje gång jag sitter med pappret framför mig, när jag inte förstår någonting.

Fan fan FAN, jag får sådan lust att slå sönder världen i småbitar, så arg är jag på mitt usla självförtroende!
Men jag vet att allt kommer lösa sig till slut, jag får väl omtenta en massa i augusti, och sen hålla tummarna för att komma in på Socionomutbildningen, så att jag får studera saker som jag vill studera, som jag är ämnad till.

Rädda mänskligheten, diskutera om hur saker fungerar, rollspela olika rättsfall (drömmer mig långsamt bort till något jag kan hantera)

Och jag får vara deppig just nu, ni som tycker jag är fånig kan bara ställa er två sekunder i mina skor och hoppas på att ni inte faller lika djupt som jag gjort de senaste månaderna! (+ att ni kan inte läsa av mig tydligen)

Nej spela strategispel och ta över planeter!

Det kliar i fingrarna

I mina kreativa fingrar då.
Antingen kommer jag leka med att designa om layouten på bloggen och trixa med koderna, eller så leker jag med vattenfärgerna efter att jag pillat på den analoga kameran jag lyckades haffa på Eurovision/Lootingfesten i lördags.


(bild)

Min är ju mer välanvänd av den f.d fotografen, men han lovade mig att om jag tar den och fixar till den ska han lära mig hur den fungerar, och visst det är dyrare med film till en analog kamera (än att överföra bilder via en kabel med engångskostnad...), Men det är känslan att verkligen planera varje bild med eftertanke och fylla fotoalbum som lockar mig.

Och lootingfest måste jag nästan själv anordna, har en massa kläder som någon kanske nappar på, kanske man skulle anordna en fest där alla kan ta med sig lite prylar att ge bort? För att sedan gemensamt åka till Myrorna och lämna alla kläder och saker som man inte längre vill ha!
Det här med att vara klar med matten är bra för Ronja, då fungerar hennes huvud mycket bättre :)

Jämnställdhet i all ära

Något jag oftast undviker är feministiska diskussioner (och även veganer, militanta köttätare, konservativa kristna... osv). Dels för att jag inte riktigt har kunskaper i det området, mer än mina egna åsikter.

En låt som speglar mina åsikter bra är "Stupid Girls" av artisten Pink

Låten hånar i princip alla "dumma tjejer", men den verkligen har en innebörd också, att hur tjejer framstår som sexuella objekt, idioter och allmänt idiotiska. Många gånger har jag fått höra "Ronja, du är ingen tjej", för att jag inte sminkar mig, går väldigt ofta i okvinnliga kläder och är mig själv helt enkelt.
Så är det så att alla tjejer bara är ett objekt för att se snygga ut och inte ha någon som helst personlighet?

What happened to the dreams of a girl president?
She's dancing in the video next to 50 Cent
They travel in packs of two or three
With their itsy bitsy doggies and their teeny-weeny tees

Ett intressant filmtest också, "bechdeltest", ett test där filmen ska uppnå bara tre krav för att komma med

1. It has to have at least two women in it
2. Who talk to each other
3. About something besides a man

Det som är sjukt är att det är få filmer som är med, färre filmer än vad som förväntas. I sverige har vi det jämställt på en sådan nivå att jag är nöjd, men finns det ens några svenska filmer som uppnår de tre kraven?

Att tjejer och killar är genetiskt olika, även på ett psykiskt plan, tror jag mycket på, såvida vi inte har utvecklats så långt ifrån djurriket att vi kan kalla oss könslösa.
Jag säger såhär
"Vissa har förutsättningarna, ALLA har möjligheten!"
Det sjuka är att vi har fått det inpräntat att tjejer inte har några förutsättningar för något, utan stämplas åter igen som PMS monster som ska ta hand om barnen, kanske. Att de kvinnliga orden oftast är förnedrande,
"du slåss som en tjej, nu är du allt tjejjig, sluta vara en sån tjej"
Medans att bli kallad manlig är oftast positivt.

Det är sådana saker som skulle få mig att rösta på FI och bli en extrem feminist.

För stora ytor

När jag sov över hos Viktor i veckan blev jag helt galet kär i hans systers lägenhet.
Min lägenhet har stora ytor som ger mig lite smått ångest, jag vill bo kompakt i en låda, gärna sova i en koja och så vidare.
Mycket beror nog på att jag levt under hela mitt liv i begränsade ytor, hyllor från golv till tak och en massa prylar precis överallt, och det trivs jag i, en "stökig" miljö helt enkelt.
Jag är nog knasig.

Vill nu bara lägga en massa pengar på krukor så att vi kan börja fylla lägenheten med liv, funderar även på hur man skulle kunna möblera i vardagsrummet så att det blir mer kompakt, kanske vrida och vända på mitt skrivbord?

Nej i sommar blir det att fylla väggarna med tavlor (som jag eller någon annan har ritat) och hyllor, ideer på ideer.

Nej jag är en hobbit helt enkelt.

Smälter bort

Jag klagar betydligt mer över sommaren än vintern, av den enkla anledningen till att jag hanterar kyla bättre.
Vintern hade vart den perfekta årstiden om det inte var så mörkt om dagarna (jag jobbar på min mörkrädsla men det går si-så-där), det enda jag föredrar på somrarna är kvällarna.
De är svala, man svettas inte floder och det är ljust på samma gång. Jag tycker även om när det regnar utanför.

Regnets smattrande emot fönster och tak påminner mig om mysiga stunder i finland, där man kan sitta ute på altanen och lyssna på ljudet av regn emot det plastiga taket.
Om jag någonsin skaffar hus, ska jag ha en altan med ett sånt tak, jag struntar i om det ser fult ut, jag älskar det charmiga ljudet av smatter emot det.
Sommarregn är så otroligt härligt.

Men den tropiska värmen klarar jag mig utan, usch sommaren är egentligen inte min årstid, önskar jag hade en sval grop att lägga mig i under dagarna.
Bo som en liten hobbit under jorden hade vart perfekt!

Mat i värmen.

Jag har perioder där min aptit är som bortblåst, som flera är jag inte alls förtjust i själva maten, det är inte att jag har en viktnoja eller att jag är kinkig.
Mycket handlar om att jag inte kan äta ensam, då är allt väldigt meningslöst och jag kan lika gärna snabbt sätta i mig en macka eller nudlar, dvs inte så mycket näring och energi för min kropp. Det är tråkigt att laga själv och att äta själv.
Tack vare Danne har jag lyckats hitta lust till att äta för vi gör det alltid tillsammans, och han tycker om att laga mat.

Jag bakar däremot gärna, mycket kakor och sånt, det är roligt!

Barfotabarn

(bild)

Min första barfotatur i år skedde på värmdö när Danne tog mig på en liten tur i området där han har bott i hela sitt liv.
Det var på asfalt och gräs, men hur mysigt som helst att släppa sina fötter fria, jag vill som i bilden ovanför leka med jord.
Jag säger nu snart hejdå till mina strumpor på ett tag, det är ändå för varmt för att stänga in tassarna.

På en videblogg jag följer, gick en tjej till skolan barfota, och den ideen gillar jagg, kanske en statstur barfota? Smutsiga fötter är ju ändå som smutsiga skor.

Förlora något man aldrig har haft.

Kollade på programmet "Åh, Herregud" med Jonas Gardell, där en person berättar om hur han blev lämnad av sin pappa i ung ålder, han var inte född då.
Han berättar även hur han nu kunde förlåta sin pappa. Min första tanke var "men, du har ju aldrig haft en pappa, varför skulle du vara sur..." men den tanken gick snabbt över till min egna situation.
Jag var själv väldigt ung när pappa gick bort, nämligen 10 år, jag var medveten om att han dog där samma dag som jag skulle spela en fotbollsmatch.
Minnena där är mycket starkare än andra minnen, både jag och min syster kan tillsammans beskriva dagen i nästan detalj.
Jag har saknat pappa många gånger, men egentligen, så tror jag att det är fadersgestalten jag saknar. Jag saknar att ha det som alla andra vanliga barn har, två föräldrar. Därför har jag alltid vart väldigt öppen emot att min mamma skulle skaffa en ny, för jag ville inte vara ofrivilligt annorlunda.

Jag har på senare tid träffat många personer som står i samma situation som mig själv, de som har förlorat en av sina föräldrar, och jag har känt mig mindre annorlunda, trots att jag inte skulle vara lika öppen emot att berätta för någon starkt "Jag har förlorat min pappa, nej jag mår bra, ja visst är det fördärvligt".

Åter till saken.
Klart man kan sakna något som man egentligen aldrig har haft. Känslan av att ha två föräldrar, en pojk/flickvän, ett par ben som är lika långa eller helt enkelt det som man "ska" ha. Jobb-Hus-Familj-Bil står ofta synonymt med lycka.
Och att förlora något man aldrig har haft, det går nog också, som att jag har förlorat härliga minnen jag kunde ha fått med min pappa, killen i dokumentären som förlorade chansen till två föräldrar tidigt.
Undrar om det beror på att människor gärna vill vara stöpta i samma form, vi vill inte sticka ut och vara annorlunda om vi inte själva har bestämt det.
Som att det redan finns en bestämd mall "så-här-är-en-lycklig-människa"


Jag har själv ännu inte insett att jag får göra saker som jag mår bra utav, bara det som andra påstår att jag ska göra, men varje dag inser vad som känns mer rätt och håller mig till det, och byter riktning så fort det inte känns helt rätt.
Jag accepterar att jag kan tycka mer om rollspel än lajv, att jag fortfarande kan träna taido trots att jag ligger efter med flertal bälten och att jag får göra sånt jag tycker är kul

Vet inte riktigt vad jag ville ha sagt mer än att det går att sakna och förlora saker man aldrig har haft.

älskade familj

Med ett hjärta i halsgropen steg jag in i min farmors lägenhet för första gången på kanske 8-9 år, och jag fick ett positivt bemötande.
Och detta fick mig att verkligen tänka på vilken tur jag har, egentligen.

Visst, vid 10 års ålder försvann pappa ur mitt liv, men detta medförde att jag fördes närmre min äldre syskon som man knappt träffade innan (det var mest pappa som träffade dem), och jag kan fortfarande bli förvånad när jag får höra om personer som inte står nära sina syskon. Men olycka för nog människor närmre varandra.

I min värld är mina syskon mer värda än mina kompisar, för de kommer aldrig gå emot mig, de har stått ut med mig skrikandes och mina åsikter, och de står ändå kvar där med öppna armar ifall jag skulle ramla ihop.
Det är något att luta sig emot när världen bara är allmänt dum.
De står ut med att jag för femtio-elfte gången berättar om samma jävla problem, och fortsätter stötta en.

Nej för mig, är familjen viktig.

Droger, medicin och alkohol.

Läste ur Johannas blogg ett inlägg om varför hon är nykterist. Bra inlägg, detta kommer inte vara ett "hon-är-ju-totalt-korkad" inlägg, utan jag började snarare fundera.

Beroende är ett begrepp som används i samband med olika ämnen, substanser, som alkohol, narkotika och vissa läkemedel. Beroende innebär att du använder en substans på ett sätt som du inte längre klarar att styra över. Ofta börjar ett beroende med ett behov av att döva känslor, som ångest och nedstämdhet, eller för att söka spänning.

Jag har sett en baksida utav missbruk, och ser absolut inte missbruk som något man ska eftersträva, men nu finns det inte bara alkohol och drogmissbrukare, vi glömmer den stora delen av människor som lever på sina olika typer av tabletter. Vi verkar ha tabletter för det mesta, när du är deprimerad, när du behöver vakna, när du behöver sova osv.
Med en god vän har vi haft en rad diskussioner huruvida medicinska preparat är bra att ta i samband med att försöka må bättre, detta har då människor hållit på med innan vi kom på detta med antidepressiva, nämligen alkoholen och psykedeliska droger.
Jag kan jämföra utan dåligt samvete antidepressiva med droger, vi leker med kemiska reaktioner i hjärnan.
Jag är inte så mycket för att förse kroppen med mycket kemiska preparat, utan har jag ont eller mår så sjukt dåligt, finns det en anledning och jag vilar hellre under huvudvärk eller pratar med någon om mitt mående.
Dock kan jag inte bara sitta här och skriva att "läkemedel är det dummaste vi någonsin gjort, lid och ta smällen", när människor behöver smärtstillande för att fungera.
Men att alkoholen som tidigare verkade som antidepressivt och smärtstillande, numera är för fester och sociala sammanhang och då är det dåligt?

Svårt ämne att ta i, då det finns så mycket delar över det hela.
Allt som går över till missbruk är dåligt helt enkelt.

Morgonrutin

Vakna och tänk igenom följande steg:

1. Krama på danne
2. Duscha för att vakna till ordentligt
3. Dricka kaffe
4. Ut med Kastor (och tänka igenom ondskefulla planer på hur vi ska ta över världen..)
5. Laga iordning lunch (nudlar...)
6. Bädda sängen
7. Lyssna på musik och dansa tills det är dags att gå till tunnelbanan

Dock önskar jag att jag kunde vara bättre på att äta frukost också.
God morgon!

Hur lär jag mig?

Vi pratar mycket idag om olika typer av inlärningsmetoder och pedagogik, och trots detta har jag bara haft ett par stycken lärare som lyckats få mig att koncentrera mig på vad personen ifråga säger.
Jag har koncentrationssvårigheter, och kan i många fall försvinn bort i andra tankar, även om jag pratar med en annan person så räcker det att den personen jag pratar med berättar något ointressant så faller jag iväg, då brukar jag byta ämne helt.

Under en föreläsning är det lite svårt att kunna byta ämne helt och hållet, vi är ju där trots allt för ämnet. Jag har under mitt helvetiska tekniska basår haft föreläsning med EN lärare som lyckas hålla i alla fall min koncentration uppe.
Jag vet inte varför, men jag tror att det är att han skojar lite då och då, har roliga pedagogiska bilder på powerpoint-presentationen och har en uppiggande röst.

Det måste vara så otroligt svårt som lärare att bibehålla elevernas uppmärksamhet, speciellt under en föreläsning där du ska sitta still och lyssna i säkert 45 min utan paus.
För mig fungerar konceptet med grupper, där man får diskutera och samarbeta, eller att under föreläsningen plötsligt får en uppgift där du ska skriva ner och tänka över det han har sagt.

I öst är jag förberedd för ett läsämnes-kurs, inget mera logik och raka spår utan mer tankar, funderingar och meningar som ska memoreras. Detta oroar mig, då jag aldrig vart ett vidare läshuvud, men jag ska försöka diskutera, skriva ner stödord, vara sådär sjukt ambitiös. Får se om tanken övergår till handling, i värsta fall får jag väl stänga in mig i bibliotek 60 timmar i veckan.

Följa själen istället för huvudet.

Feel the rain on your skin
No one else can feel it for you
Only you can let it in
No one else, no one else
Can speak the words on your lips
Drench yourself in words unspoken
Live your life with arms wide open
Today is where your book begins
The rest is still unwritten

Under veckan har jag gått på en mörk väg utan att se något form av ljus.
Jag har gråtit, gnällt och allmänt känt suget i magen utan rum, vilket har påverkat mer än en person i mitt liv.
Nu har jag tagit tag i det, jag ska sluta (läs: och lyckas) med att dra mig ur den är onda cirkeln, inte ha mer ansvar än min hund och min familj.
Ny månad, bara några veckor av detta jag inte vill, ändringar i mönstret och alla tummarna om att min trötthet kommer ordna sig. Ett par veckor att ta igen förlorad studietid och hålla tummarna för en annan framtid.

Ja, kommer jag inte in på Socionomen (eller något annat jag har sökt) blir det mer eller mindre heltid på vattenhuset och babysimmet, ett otroligt givande och glädjande jobb! Att jobba med människor är mitt kall, något nytt varje dag och som instruktör får du se barn som utvecklas, jag kan skriva i evigheter över detta.
Jag känner att det känns rätt i själen detta.

Har fått mer insperation till min roman, nu måste ja bara måla upp världen, livet och få ner mina drömmar och tankar på papper.

Var på första naturreservatet idag med vänner, hund och pojkvän. Mör i kroppen och huvudet men jag är så stimulerad, jag behöver helt enkelt mer skog, mer natur, mer utav allt det där!
Det kommer bli mer äventyr garanterat, mer skog och mer mys med hund. Imorgon blir det värmdö och deras skogar.

Jag tror på detta, att följa det som känns rätt i själen.