Tänkte tillbaka.

Kollade igenom lite äldre bilder på Kastor tagna i somras, det lilla skruttet, och självklart tänkte jag tillbaka till valpperioden :)

La Future.

Under fysikföreläsningen föll mina tankar i en helt annan bana än den bana som läraren pratade om (cirkulär rörelse, planeter, kulor, pendlar... ja).
Jag började tänka på framtiden som jag haft en STOR ångest inför. Men idag under föreläsningen hamnade jag i en klarhet, dimman lättade något.
I höst blir det komvux, engelska B och så ska jag försöka plugga Fotografisk Bild A (verkar riktigt roligt), dessutom tänkte jag plugga till högskoleprovet.
Våren därefter (dvs om ett år!) tänkte jag söka antingen Lärarutbildning inom Biologi eller Socionomutbildningen, vill jobba med människor.
Ska dessutom gå en kurs som mamma precis gått om KBT (Kognitiv beteendeterapi), intressant!

Nu kan jag lugnt plugga och känna att jag har en plan, en kant att balansera på.

why does it feel so wrong to reach for something more?

Ibland vill man ha det där lilla extra, ta chanserna och sluta fega ur.
Ta sig över problemen istället för runt dem, ta tag i livet och göra det man vill, utan att styras utav fördomar och andras tankar.

Så varför får jag inte ur de andras tankar ur mitt huvud?
När bad jag dem att flytta in där och skrika åt mig att jag gör fel fel fel, och att ingen kommer vilja vara med mig.
Jag fnyser åt dumheterna, men klart har man ett litet rädd skrutt inuti som snyftar när rösterna skriker, en egen mårra som bringer kyla och rädsla in i själen.
Rädslan för det nya, rädslan för lycka, för det främmande.
Tur att jaget ibland är starkare än skruttet.

Trots att tårarna ibland kommer upp till ytan.

En sådan dag igen.

Du kommer inte undan det faktum att du har en födelsedag! eller jo kanske, men då måste man sluta fira den innan datumet är inpräntat så hårt i minnesbalken...
Och idag är det min tur!

Börjat dagen med kaffe oc ska snart fixa ihop en tårta till ikväll, första gången jag gör en egen tårta, annars brukar min syster fixa den biten.
Fick en söt liten inglasad räv av Daniel, jag som älskar rävar! (ingen kan väl ha missat detta?) Wieee!!

...och matten är rolig igen!

I ljudet av datorsurr.

Nu började verkligheten igen, efter i princip en månads ledighet är jag tillbaka i vardagen. Sitter och lyssnar på Daniels dator och har en svart hund bredvid mig i soffan. Kommer nog sakna Daisy lite när hon ska åka hem, trots unghund-syndromet är hon klart charmig och Kastors bästa hundkompis.

Filosoferade lite över religion på vägen till skolan idag..
Började med en artikel i DN där de skrev om katastrofen i Haiti, människor som blir desperata och plundrar. "Vart försvann gemenskapen och att sammarbeta?" tänkte jag spontant och kom lite ur spår och började tänka på regler och lagar, och där kom religionen in i bilden.

Det finns mycket ont och gott att säga, men ska jag vara ärlig är det verkligen inte så konstigt att någon kom på ett nytt sätt att "leda folk i rätt riktning".
Hej, detta är en bra ide, låt oss gå runt och säga att om vi alla lever efter dessa budord och bestämmelser kommer alla vara lyckliga och glada, yey!.
Kanske var det ett desperat sätt att försöka få fram en mänsklig gemenskap?
Men som i alla ideologier och tankesätt, går något överstyr och det blir kaos och förödelse, de fina tankarna är som bortblåsta och vi fokuserar mer på våra synder och på perfektion, än själva glädjen och gemenskapen.
Jag vet inte riktigt vad jag ville ha sagt med detta, mer än att det är lite sorgligt att vår lust efter överlevnad ska bidra till att andra hotas, att våran törst efter makt ska dränka individer för att tillfredsställa behovet.

Vi är djur, och även om vår intelligens har kommit långt, försvann inte det beteende som driver oss till att förstöra och leta efter det som gynnar oss mer än andra.
Är vi då verkligen smartare än de som vi anser är lägre stående varelser?

Vad arg jag låter...
det är nog läggdags för min del.

Illusionen av att vara stor.

Det här med storlek finner jag intressant.
En person som är 13 kan verka många år äldre, och det är många gånger jag kommit på mig själv att sätta en person som är yngre än mig i samma åldersgrupp, eller att jag har förväntat mig lite väl mycket från en yngre person.
Jag har levt på den andra sidan, jag har många gånger hamnat i kategorin "du ser ju mycket yngre du" och det är inte ofta jag får höra att jag är mogen för min ålder.
Därför intresserad det inte mig så mycket.

Det som intresserar mig mer är att vissa kan behandlas som att de vore äldre, eftersom man glömmer bort deras ringa ålder. Vissa kan då bli frustrerade på dessa människor, och inte förstå deras beteende.
Som de personer jag känner som fyllt 13, de umgås med äldre kamrater och man glömmer lätt bort att de faktiskt bara är 13, en ålder som jag hoppas att jag aldrig behöver uppleva igen. Man blir helt enkelt förvånad när de plötsligt beter sig "omoget", när de i själva verket beter sig precis som man själv gjorde i den åldern.

Jag hamnar dock i ett annat dilemma. Kastor är inte ens ett år, snart är han 10 månader, och ändå förväntar jag mig att han ska lyssna mer än vad han gör. Jag kommer på mig ofta när jag blir frustrerad och måste påminna mig själv att "han är ju faktiskt bara en valp", men han ser mycket större ut.
Denna illusion bidrar till att jag inte alltid är rättvis emot hans ålder, för man glömmer så lätt bort den lilla valpen.

Jakt och djurrätt.

Idag åkte jag och Daniel till värmdö för att lämna över borren vi lånade hos hans föräldrar. Slutade med att vi fick med oss en Emelie på vägen tillbaka, och vi började prata om djurrätt allmänt om djur (hon är väldigt djurintresserad).
Som att hon hade jobbat med försöksdjur och fått perspektiv, jag berättade lite om att bara för att det är KRAV märkt så betyder det inte att djuren har det bra (men DET är en annan historia, den glada historien om praktiken på mjölkgården i Blekinge).

Just nu vimlar det om åsikter om vargjakten, vissa för och andra är emot.
Jag har själv inte så mycket kunskap om jakt, och den yngre i mig reagerar direkt på att vargen blir jagad och nedskjuten, som den hund-djursälskare jag är blir jag lite påverkad och tycker det är fel. Fördomsfull som jag är hatar jag jägarna för detta.

Men vad är rätt och fel?
Man måste se det från båda sidorna. Som stockholmare har jag ingen erfarenhet av att bo i närheten av ett rovdjur, det närmsta jag kommit till är viltsvin och räv, möjligtvis någon grävling.
Jag har levt med en katt, hon kunde när som helst bli tagen utav en räv eller en grävling, men ändå tycker jag om räven (jag tycker om den katten väldigt mycket). Även om hon skulle bli ihjälriven skulle jag inte vilja skjuta alla rävar.
Självklart skulle jag bli ledsen om hon eller min hund är ute och blir attackerade av ett viltsvin, men det är också naturen, och bor man i ett drabbat område får man stå sitt kast.
Men alla tänker inte så, vissa går runt och hatar rovdjuren för att de kommer och river får samt tar deras katter.
Jag tror inte att vi kan skydda våra husdjur genom att döda det som hotar. Känns som en fel väg att gå.

Jag ser dessutom inte varför det skulle vara jobbigt att vargen tog älgarna, då är det mindre jobb för oss, eller?
Jag är som sagt inte insatt alls, men ibland känns det som att vargen dödas för att vi vill skydda våra husdjur eller boskap. Och i mina öron känns det bara konstigt.

Känns som att vi människor suktar efter att styra och ställa, vi tror inte på att det ordnar sig. Härligt att det dock är regler för hur många djur som ska skjutas, och jag hoppas att det finns fler regler och bestämmelser som berättar hur jakten ska gå till.
Men hur vet man att man inte skjuter alfahanen och alfahonan i en vargflock?
Man vill ju ändå inte splittra den.

Djurrätt är ett känsligt ämne, oftast ställs två parter emot varandra och de står och skriker tills en av dem ger upp. Hur vet man att man gör rätt?
Bli vegan? då lider något annat, äta kött? då lider djuren... finns många fram och baksidor. Därför känner jag att det enda jag kan göra, är att se till att djuren jag bemöter får vad de förtjänar.

(Detta är då min åsikt, jag är inte ute efter en diskussion, jag berättar bara en tankegång.)

Knastrande snö.

Det är verkligen mysigt att gå ute i snön. Varken jag eller Kastor lider av att det är minusgrader, och vi lider med de hundar som måste gå med täcken. Men detta slår tillbaka när sommarvärmen kommer, då är det vår tur att lida.
Men tills dess njuter vi av snön, och vinterkänslan, lite tråkigt att jag är sjuk av och till, hoppas på att blir frisk innan skolan börjar ändå.



Saknar att ha en kamera, då min Canon 350D gick sönder så var jag mer eller mindre kameralös. Så nu blir det till att spara till en ny systemkamera, dock kommer det ta tid och har jag tur ar jag råd till en efter sommaren.
Det jag helst vill ha är en Nikon D90, då jag vill filma med kameran för att kunna vara extremt estetisk. Men vi får se, vill ju helst fotografera, så en senare variant är inte helt fel.
Sedan har jag ett objektiv som nu min syster använder, så en kamera som passar till den vore inte helt fel.
Nåväl har tid att hitta en modell som passar mig, med tanke på hur mycket jag måste spara.