Allt för min syster

Varje kväll jag och Danne ska se på film, kör vi efter ett "varannan-film" tema, dels för att jag ska kunna introducera honom i de filmer som har berört mig och vise-versa. Igår blev det "My sisters keeper", en film som jag har fått rekommenderat för mig av en vän som känner mig väl.
Och jag blev rörd och fällde tårar. Nu är jag en person som gråter under nästan varje scen i Bolt också, men just denna film lyckades mer gräva sig in i mig.

Filmen handlar i korta drag om två föräldrar som får ett barn som lider av leukemi. Sjukdomen kräver benmärgstransplantationer och då krävs det i princip en "perfect match" från benmärgsdonatorn.
Föräldrarna väljer då att "odla" fram ett barn med de exakta värderna som krävs. En dotter som har sin kropp lite som reserv för sin sjuka syster.
Filmens handling är att den lilla systern vill bestämma över sin kropp och väljer att inte donera sina organ.

Men filmen är självklart mer än så, många moraliska draman och även en inblick över hur alla i familjen har påverkats av den cancersjuka familjemedlemmen.
Väldigt fin film, och man kan inte riktigt ställa någon som den onda/goda, det finns en förståelse över allt. Och mycket av filmen handlar om att bearbeta och släppa taget.

-

Många moraliska dilemman som jag ställer mig inför är att om jag skulle få ett sjukt barn, kanske med någon psykisk diagnos eller fysiska svårigheter, skulle jag inte då försöka göra allt för att göra livet så bra som möjligt för barnet.
Något som alltid har förbryllat mig är hur människor sätter värdet på ett liv, att en person med en diagnos som Asperger eller Downs Syndrom, genast har ett liv som i våra ögon inte är värt att levas.
"Det är synd om föräldrarna, och om barnet"
Jag har aldrig vart i en situation där jag måste kämpa för någon annans liv, men jag skulle nog aldrig tveka över att göra det.
Vi glömmer så lätt att trots vissa svårigheter är samhället väldigt väl utformat för psykiskt och fysiskt handikappade.
Det finns även en humor där personer gör narr av människor med svårigheter, jag har aldrig förstått mig på humorn där man skrattar åt en människa för något som de inte själva kan rå för.
Det är med all säkerhet en psykisk påfrestning att ha ett barn med en allvarlig sjukdom, eller en funktionshindring, men har vi andra då rätt att tycka synd om föräldrarna och på sådant sätt stämpla att det är fel med att föda ett sjukt barn?
Kanske vi skulle kunna sluta göra en stor grej över att någon har det svårt, så kanske det är lättare att släppa och gå vidare?

Varför uppmuntra negativa tankar när man kan ignorera det istället och dra fram de positiva.

Varför är vi människor så duktiga på att tycka synd om varandra? Att inte istället uppmuntra genom att i princip säga "Ja det är förjävligt, sånt är livet liksom"
Det låter hårt, men många gånger hade jag uppskattat att höra de orden istället för "Vad synd det är om dig"

(Jag är en gnällig människa när jag är emotionell, medveten om det, och kan säga att det är en fånig sida av mig som blir sur på inget och glad över inget och gråter över att någon säger BU)