Ibland vill man ha det där lilla extra, ta chanserna och sluta fega ur.
Ta sig över problemen istället för runt dem, ta tag i livet och göra det man vill, utan att styras utav fördomar och andras tankar.
Så varför får jag inte ur de andras tankar ur mitt huvud?
När bad jag dem att flytta in där och skrika åt mig att jag gör fel fel fel, och att ingen kommer vilja vara med mig.
Jag fnyser åt dumheterna, men klart har man ett litet rädd skrutt inuti som snyftar när rösterna skriker, en egen mårra som bringer kyla och rädsla in i själen.
Rädslan för det nya, rädslan för lycka, för det främmande.
Tur att jaget ibland är starkare än skruttet.
Trots att tårarna ibland kommer upp till ytan.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar