Livet ser faktiskt riktigt bra ut om man ser det ur en tidigare synvinkel. Ingen ångest, ingen oro, bara den stora känslan av allt faktiskt ordnar upp sig i slutändan. Under sommaren har jag lyckats finna mig själv bättre, och känner vad jag har en naturlig fallenhet för.
Kom inte in på högskolan, men jag förstår uttrycket "När en dörr stängs, öppnas en annan"
För det var med en djup suck av lättnad jag drog när jag förstod att jag inte skulle behöva lägga ner all min tid på studier.
Kollar upp jobb som elevassistent, och känner att jag verkligen vill stå där och göra skillnad. Tänk att kunna få upp självförtroendet för en dyslektiker?
Många i min närhet är förvånansvärt rädda för personer som inte passar in i den vanliga normen, och glömmer ofta att det är nog egentligen ingen som gör det. Jag skulle lätt se mig med någon form av autism/asperger, då jag verkligen inte klara av att tvinga i mig något jag aldrig funnit något intresse i, och samtidigt är jag guld i de områdena jag är intresserad utav.
Visst är det bra att man äntligen kan acceptera att alla inte kan komma ihåg tre koder samtidigt, eller att det faktiskt är jobbigt att stava?
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar