snart 21, eller snart och snart, i Januari har jag ännu levt ett år och fortfarande trott att jag bara är 18. Känns konstigt numera, vänner som man har haft nära är långt borta och jag vet inte vart jag ska finna nya.
Jag är inte kritisk med människor, mer rädd att folk ska ta allt ifrån min insida och vända det utåt så alla ser. Jag har egentligen inga mörka hemligheter, inte mer än någon annan i alla fall.
Jag är inte ensam, absolut inte, jag har vänner här och var, men jag saknar en del. Just denna känsla av att kunna knappa in ett nummer när ångesten känns alldeles för nära, någon förstående som inte tar positiv energi utan även ger tillbaka.
En ömsesidig relation.
Min andra hälft drar snart till en annan stad igen, men vi är såpass nära att saknaden inte gör ont, jag är bara glad över hennes skull.
Nej nu vill jag bara snyfta och gråta, bara för att kunna komma till insikten att jag inte alls är ensam och eländig
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar