Minnen.

När jag hör bandet Kent tänker jag tillbaka till repliken "Vi kan sätta oss och hångla till Kent", och då kommer jag åter igen tillbaka till känslorna för denna person, alla förhoppningar, pirret i magen, kyssen. Jag minns knappt mer än att han så snällt valde att inte röka rätt emot mitt ansikte och att han skulle försöka forma hjärtan av cigarett röken.

Sedan dras jag emot den första personen.
Håret som kändes som hästtagel, den där mystiken som fångade mitt sinne så starkt att jag blev så berusad.

Jag minns vänner jag planerat framtiden med, kompisar som alltid stått där.
Han som bestämde sig för att låta mig lyssna på hans musik istället för min egna depp-musik, stunderna på rasterna då vi satt där och bara var, eller rasterna då jag kunde spela basket i en knälång kjol och veta att ingen av er skulle göra mig något ont.

Sedan kommer jag långsamt tillbaka till nuet.
Nya vänner som ger mig en obeskrivbar lycka. Killen som bryr sig om mig, och skulle kunna göra allt för att ja ska förbli lycklig.
Hunden som nu står vid min sida och ger mig de blickar som gör mig knäsvag, blickar som lovar lojalitet och evig vänskap. En klippa, en väg att fly.

Jag har många jag saknar, många upplevelser jag vill göra om, men trots allt detta vet jag att jag har det bra nu, jag är lycklig och att om några år kommer jag blicka tillbaka till den här tiden och minnas, första tiden med valpen, första SRF-festivalen, kanske första gången på så länge jag känt en frihet.