Du kan nog höra det
ljudet av ensamheten,
det desperata tonfall,
en längtan och en önskan.
Du hör hur jag ropar,
men ditt svar blir en viskning,
hur ska jag kunna höra,
när du formar läppar utan ljud.
Du önskar att hjälpa,
men är det för sent,
när jag slutar att skrika,
är det när mina andetag som tappat kraft.
Så jag ropar
ylar emot det enda
som delar vårt synfält
och jag väntar,
jag väntar på svaret,
de svar som du viskar,
ur formade läppar utan ljud.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar