Erkännande.

Jag måste erkänna att jag saknar honom.
Jag kan knappt titta på TV utan att tänka på att jag inte kan vara nära honom på samma sätt, och han ska bara vara bort till den 10 augusti, men varje sekund och minut känns längre.
Kanske blir det bättre när jag kommer hem igen och får umgås med familj, dame saknar även Lokes sällskap.
Jag är inte redo att bo ensam, men det är ingen som har sagt att jag ska det heller.

Jag är nog inte så ensam mer än fysiskt, men ibland känns det som man har sådana mentala spärrar att man inte släpper in det fysiska.

Jag höll om Tea under säkert 3 sex and the city avsnitt, jag kommer att gråta när hon försvinner.

Tea påminner mig om Nelli, en bouvier i ungefär samma ålder som jag, som var "min" hund i hjärtat. Hon var en av de snällaste och jag har bilder där jag kramar om hennes stora huvud och kände den trygghet jag nu saknar.
Det blir nog en bouvier tik som nästa hund, men nu ska jag fokusera på framtiden. Jag har en underbar liten pojke, visserligen inte världens gosigaste, men vi har våra stunder, när han somnar på mina ben eller på min arm, eller när han reser sig och lägger sig på mina fötter.
Älskade hund. Jag kan nog inte vara mer lycklig.