Ty en dag finns den inte mer.
Jag vill skriva och låta mina tankar bli en skrift. Jag saknar den känsla när det jag ser formas till underbara texter, förlorad kraft.
Vart är min kraftkälla? När finner jag åter igen lugnet i mitt sinne?
Mitt sinne känns som ett stormande hav, som aldrig slår till ro.
Vargen i mig ylar efter sällskap, efter det som jag saknar mest. Jag är ingen katt som kan stå ensam i vinden, jag tror inte på orden "ensam är stark".
Allt detta förvirrande sorl i mitt huvud som inte tar sin plats.
Jag vill inte gå in i väggen igen,
låt mig få vara mig själv.
Vilka sorgsna ord som formas ur mitt huvud.
Hoppas att sömnen kan lugna ner mina nerver.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar