När allt flyter på i samma ström förväntar man sig inte att den ska brytas.
När man förlorar en annan människa bryts strömmen, och han som alltid har vart där var numera borta.
Enda sedan man var liten förväntade man sig att föräldrarna alltid ska finnas där, syskonen och vännerna/personerna runt omkring, men en dag tar moder jord tillbaka våra lånade kroppar.
Nu har ännu en person som påverkat mitt liv gått bort. En ridtränare som har en speciell plats i mitt minne. Han var en underlig person i mina ögon men väldigt rak. Med sitt militäriska lärningssätt lyckades han tända en kämparglöd hos många duktiga ryttare.
Jag har ett speciellt minne utav honom. På den tiden jag och min syster delade på hästen Jaffa, fick jag ha en privatträning hos honom (jag var under 14 år, utan självkänsla och var livrädd och nervös).
Men det var ett roligt ridpass, jag fick övningar som att "trava nu med långa tyglar och utan att ta i hästen ska du göra halt".
Det var ingen press om att hästen skulle gå i form eller att jag skulle vara världsbäst, det var snarare en sökande utav förståelse.
Och det finns flera, när jag red Dumle på Lurbo och lyckades få ett godkännande, då kände jag mig riktigt duktig, eller när jag fick den berömda "negerdocka i plast". Jag ler ibland, trots alla gånger jag vart oense med hans tankesätt.
Med tiden kunde man nästan se ur tröttare han blev, hur träningspassen blev mer enformiga.
Och nu, är han borta.
Det var många tillfällen jag inte alls tyckte om honom som tränare, men när han gav beröm tog man verkligen åt sig. Jag hade många gånger delade uppfattningar utav honom, men måste erkänna att han ändå har lärt mig en del.
Men, jag minns honom endast för den han var den dagen då jag som en osäker liten tjej lyckades ha ett roligt pass för den läskigaste tränaren.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar