Förlora något man aldrig har haft.

Kollade på programmet "Åh, Herregud" med Jonas Gardell, där en person berättar om hur han blev lämnad av sin pappa i ung ålder, han var inte född då.
Han berättar även hur han nu kunde förlåta sin pappa. Min första tanke var "men, du har ju aldrig haft en pappa, varför skulle du vara sur..." men den tanken gick snabbt över till min egna situation.
Jag var själv väldigt ung när pappa gick bort, nämligen 10 år, jag var medveten om att han dog där samma dag som jag skulle spela en fotbollsmatch.
Minnena där är mycket starkare än andra minnen, både jag och min syster kan tillsammans beskriva dagen i nästan detalj.
Jag har saknat pappa många gånger, men egentligen, så tror jag att det är fadersgestalten jag saknar. Jag saknar att ha det som alla andra vanliga barn har, två föräldrar. Därför har jag alltid vart väldigt öppen emot att min mamma skulle skaffa en ny, för jag ville inte vara ofrivilligt annorlunda.

Jag har på senare tid träffat många personer som står i samma situation som mig själv, de som har förlorat en av sina föräldrar, och jag har känt mig mindre annorlunda, trots att jag inte skulle vara lika öppen emot att berätta för någon starkt "Jag har förlorat min pappa, nej jag mår bra, ja visst är det fördärvligt".

Åter till saken.
Klart man kan sakna något som man egentligen aldrig har haft. Känslan av att ha två föräldrar, en pojk/flickvän, ett par ben som är lika långa eller helt enkelt det som man "ska" ha. Jobb-Hus-Familj-Bil står ofta synonymt med lycka.
Och att förlora något man aldrig har haft, det går nog också, som att jag har förlorat härliga minnen jag kunde ha fått med min pappa, killen i dokumentären som förlorade chansen till två föräldrar tidigt.
Undrar om det beror på att människor gärna vill vara stöpta i samma form, vi vill inte sticka ut och vara annorlunda om vi inte själva har bestämt det.
Som att det redan finns en bestämd mall "så-här-är-en-lycklig-människa"


Jag har själv ännu inte insett att jag får göra saker som jag mår bra utav, bara det som andra påstår att jag ska göra, men varje dag inser vad som känns mer rätt och håller mig till det, och byter riktning så fort det inte känns helt rätt.
Jag accepterar att jag kan tycka mer om rollspel än lajv, att jag fortfarande kan träna taido trots att jag ligger efter med flertal bälten och att jag får göra sånt jag tycker är kul

Vet inte riktigt vad jag ville ha sagt mer än att det går att sakna och förlora saker man aldrig har haft.