Med ett hjärta i halsgropen steg jag in i min farmors lägenhet för första gången på kanske 8-9 år, och jag fick ett positivt bemötande.
Och detta fick mig att verkligen tänka på vilken tur jag har, egentligen.
Visst, vid 10 års ålder försvann pappa ur mitt liv, men detta medförde att jag fördes närmre min äldre syskon som man knappt träffade innan (det var mest pappa som träffade dem), och jag kan fortfarande bli förvånad när jag får höra om personer som inte står nära sina syskon. Men olycka för nog människor närmre varandra.
I min värld är mina syskon mer värda än mina kompisar, för de kommer aldrig gå emot mig, de har stått ut med mig skrikandes och mina åsikter, och de står ändå kvar där med öppna armar ifall jag skulle ramla ihop.
Det är något att luta sig emot när världen bara är allmänt dum.
De står ut med att jag för femtio-elfte gången berättar om samma jävla problem, och fortsätter stötta en.
Nej för mig, är familjen viktig.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar