Längtan och Saknad.

Efter en helg i värmdö inser jag mer och mer hur mycket jag tycker om den här varelsen. Hans personlighet verkar inte krocka med min, och även om jag kan bli på dåligt humör, är det aldrig för att han är dum. Jag ser inga anledningar till varför vi inte skulle fungera ihop.
Han förstår min hund, han uppskattar många delar av livet, han klagar inte för det minsta lilla, han lever i nuet.

Det behövs en motpol till mitt stressade sinne.
Jag behöver planera, och det stressar mig även att planera. De stunder där jag tänker "det löser sig ändå" är de bästa, men de är få nuförtiden.
Jag tror det blir bättre att flytta hemifrån igen, att få hitta mig själv. Kommer inte vara ensam, och jag tror att Daniel och jag fungerar väldigt bra ihop.
Men ingen press där, vi sätter aldrig press på varandra, och ger varann utrymme för annat.

Jag kan inte ens gå
Utan din luft i mina lungor
Jag kan inte ens stå
När du inte ser på
Och genomskinlig grå blir jag
Utan dina andetag

Nu till annat.
Jag är trött, sådär dumt trött. Men jag städade bilen igår!
Så nu är den verkligen mer trevlig att sitta i, har lite saker som är Evaas kvar, så henne ska jag fånga när jag väl har tid.
Fin fina bilen, den är verkligen snäll att köra och inte så dyr heller.

Kastor lyckades överleva helgen under sin första vistelse med "pudel-flocken" och genast var min fina hund i centrum.
Enda sen jag köpte honom har jag hört hur fin han är, att jag har en stjärna i kopplet. Och även om Daniels mamma ställer ut pudlar kunde hon säga att min hund var väldigt fin. Jag blir självklart glad, de kan även hjälpa mig att ställa honom,
visst lite vill jag göra själv, men jag får helt enkelt träna mer på inofficiella och när vi flyttat kan jag hänga med på utställningsträningar.
Han är en stor del av mitt liv, och när vi bor i stan måste ja använda min fantasi mera, men vi klarar det.
I värsta fall får han flytta hem.