Skyltning.

Ibland förstår jag inte hur vissa gör, hur vissa sätter upp stora skyltar över sig där det står med stor svart text
"Jag är deprimerad, svälter, mitt liv suger" osv.
Är det ett rop på hjälp från tonårens tragiska period?

Jag har själv svårt med att berätta saker.
Tror att många vänner jag har kännt i flera år inte ens vet att jag förlorade min pappa för 9 år sedan. Jag vågar aldrig säga det, bara att skriva om det får mig att nästan vilja trycka på "delete".

Enda sen jag var 10 har jag hatat alla som vet om det, den mänskliga sympatin som jag aldrig har bett om. Men hade jag vetat att det fanns fler, då skulle jag nog känna mig mer normal. Det har aldrig vart fel att bara ha en föräldrer, men ibland kände jag mig malplacerad.
Även idag när man hör uttrycket "pappa betalar"

Jag bär stolt upp mitt mellannamn "Trulsdotter" och även "Katriina" två namn som härstämmar från min far och min mor.
Som unga var de entusiaster, rebeller, knäppa, men de var även fria. Min uppväxt har alltid vart fri, fria tankar och egna beslut.
De formade det jag var idag, men pappa var inte där de viktigaste åren av mitt liv, men av det jag hört, har jag ärvt något enormt.
Min storasyster som flyttade in hos oss det hemska året har stått för mycket av min uppfostran, hjälpte mamma under de svåra åren.
Först idag har min mamma släppt taget, hon är gladare nu och lever igen.

Jag, Ronja Katriina Trulsdotter Nordström, har ett viktigt arv, och för mig är både familj coh vänner de jag ställer i första rummet, inget kommer ivägen, de vet allt de skulle aldrig dömma mig, jag älskar dem.

Men än idag står jag och räds de gånger jag träffar nya människor och får frågan
"Men vad jobbar din pappa med?"